go morgon världen eller iallafall bloggen

Det här är min första blogg och jag kommer inte använda mycke tid på att presentera mig själv.
Jag kommer att skriva mycke, dock inte rättstavat, ska göra så bra jag kan men är svag i skriftlig svenska.

Jag kommer därför skriva på norska, svenska och engelska, beroende på vart jag är i världen och vad temat handlar om.

Min första tanke när jag startade bloggen var, detta borde inte bli så svårt, jag skriver ju redan så mycke redan, men hur ska jag kunna rikta mina tankar på det här?
Vi får se, vi får se.


Detta är mitt liv så långt,

Jag har kommit inn på skola i Australien och ser fram imot att starta, samtidigt är jag trist för jag har gått och gort det dom vise männen alltid säger man inte ska göra.
Gått o fallt för en tjej, hon är ja vad ska man säga, fantastisk.

Jag har haft tjejer i vänskap och förhollanden innan, men ingen av dom som jag hitils lärt känna är som henne, hon tänker öppet och har minst lika många (om inte fler) tankar om saker i huvet.

Det är så att man vurderar att skjuta på studerandet nått år för hennes skull.

Men jag vet att innerst inne vill jag inte det, jag känner det så att jag står vid en korsning, på ena sidan är det kärlek, lycka glädje, men vägen är dimmig och ser inte hur lång den är, på andra sidan är utbildning, arbete, trygghet och stöd.

Jag har drömt om att åka till Australien och studera i 10 år nu och det är nog den enda drömmen jag inte skulle kunna ofra för någon, men jag vet inte, det är det, mitt huvud är i konstanta tankar om det.

Om henne, om oss, om studier, om framtid.
Hon har ett fast grepp om mitt hjärta, allt jag kan göra är att lita på henne och inte se till så att hon klämmer sönder det.
Jag litar på henne hundra procent och tror hon litar på mig lika mycke.

Men ändå är jag rädd, rädd för vad som kan hända.

Jag vet vad jag känner för henne och jag skulle kunna klara att hålla ut 3 år i Australien, men jag är mäst orlolig för att allt blivit anorlunda när jag kommit tillbaka.

Säger bara en sak, jag är född i fel tidsålder, hadde passat bättre med att springa runt i amazonas och döda spanjoler för att så dö av en vanlig förkylning för flera hundra år sedan istället för att vara en inaktiv "varg" i nutiden.
Allt hadde vart enklare.

Ser fram imot fredagen, då ska kah till henne.
En 6 timmar bussresa är inget att va rädd för, jag ser ju henne trots allt och det är fortfarande hälften så låmgt som till min första som bodde 12 timmar undan.


Aja, det här var vel ett rätt hyfsat första försök...tror jag.