glöm mig

Glöm mig

Jag vet jag har lovat dig mitt hjärta
Mitt kött mitt allt
Men snart ska jag resa
Borta i tre långa år
Är du fortfarande min när jag återvänder

Eller har du glömt mitt ansikte
Har jag blivit begravd i de glömdas öken
Under en hög sand
Ur ditt minne medans du ser på andra

När vi ses igen
Kommer dina känslor vara dom samma
Eller kommer vi inte se varandra
Som vi en gång gorde

Kanske det är bäst så
Du borde glömma mig
Mitt ansikte
Vem jag är eller var

Mitt hjärta vill du alltid bära med dig
Men jag retunerar ditt
Förlåt min älskade vän
Men det är bäst så

Du kommr bli en fantastisk mor
Fru och dotter
En dag ses vi
Kanske du då låter mig komma in i ditt liv

Bara tankar så här sent

Så sitter man här igen, god afton, god morgon, god natt och god dag.

Vet inte helt vad jag ska skriva, känner bara för att skriva något.
Jag sitter här och hör på en fantastisk sång skriven och framförd av Michael Jackson.
Man in the mirror, någon som har tagit sången och satt bilder till sången, bilder av barn, magra och hungriga, som får hjälp av människor och jag kan inte låta bli att tänka.
Jag kunde vart på en sådan bild, hadde jag och mina bröder inte blivit adopterade för många år senn så hadde vi haft ett tufft liv.
Som sagt, vi blev adopterade, tyvär blev den ena brodern adopterad in i en annan familj så vi splitrades, men vi är bröder och håller kontakten.
Jag välger att tro att skulle man sätta oss i alla världens hörn skulle vi på något vänster hitta till varandra igen. En dag.
Jag har inte sagt det här till någon av dom, men jag är stolt av att kunna kalla mig deras lillebror, dom är båda så fina, snälla och bryr sig värkligen om sina bröder.
Jag har också en lillebror, visstnog han är inte bror av blod, men vad spelar det för roll?
Gnomen brukar ja kalla honnom men han e annars en super lillebror, visst han och jag har en historia med vold och slagsmål, men det var då. Nu klarar vi av varandra väldigt bra faktiskt.
Jag är glad som har två föräldrar som hjälper och stöttar mig, även om vi kan bråka rätt rejält ibland och kritiserar varandra en del så är dom där när jag behöver dom och jag vet att jag alltid har någon att vända mig till om det skulle bli jobbigt i livet.

När sant ska sägas ska jag prisa mig lycklig över att ha sånna föräldrar som jag har, visst jag kan klaga över dom ibland, men jag är glad jag har dom.


Så nu sitter jag här och tänker tillbaka på livet, på vad jag har upplevt så vet jag att jag levt ett ganska intresant liv så långt och mer spännande ska det bli.

Fisk, potatis och "diskusjon"

Happ, jag är en liten hund utan rätt eller meningar, det är iallafall så min kära mor vill att ja ska vara. Igår eftermiddag när vi satt runt matbordet så kom vi inpå mitt VISA som blivit indraget en gång och som min styvfar ordnat upp med.
Visst hadde ja tänkt att tacka för tjänsten, men inte för man fått gort det börjar mor, "vad säger man Oscar, vad säger man då, taaack säger man"
Vad i?!
Tror hon jag är en treåring, en hund?
Jag är såklart dum nog att svara, "du ska inte prata om att tacka"
Hennes reaksjon är den samma, hon blir röd, andas tyngre och man ser att hennes "muskler" spänner dig för att hon håller tillbaka ett agresivt uttbrott. (och hon kallar mig aggresiv)
Hon har aldrig gett mig ett ordentligt tack för att jag hjälper till i huset, jag är den enda som gör det, alla andra e så jäkla lata. Klippa gräset, dammsuga och ta ur disken samt handla och gå ut med soporna. Då menar hon såklart att hon inte ska behöva tacka mig för något, så hennes regler gäller inte henne.
Jag är så trött på henne, varje dag nu den senaste tiden har jag fått höra att jag är oduglig, lat, bortskämd. Nu är det nog, jag ska till Australien och trivs jag där stannar jag för alltid och skiter i allt som heter familj. Jag har stått ut med hennes uppförsel allt för länge.