skit i allt

Nej nu är det nog, ska jag inte få ha mitt liv?
Kan jag inte få göra va jag själv vill?
Ska du kunna styra och ställa över vad jag ska göra tills den dagen då jag dör?
Alltid när det har vart något har jag vart där, jag har alltid stöttat och supportat dig, men nu ser jag inte vitsen längre, allt du vill är att jag ska såra dig, fast när jag sårar dig så får du det att bli som om jag är en riktigt ond människa.
Nej nu får du fan mig klara dig utan mig om det ska hålla på så.
Jag är tjugo år men är fan mer ansvarsfull än va du är.
Även fast jag är påloggad så prata inte med mig, bara låt mig vara!
Orkar inte prata med dig, du kan röka eller skära i dig själv hur jävla mycke du vill.
Bryr mig inte längre.

sen natt / eftermiddag

Sen natt idag igen.
Tredje natten på rad nu, nåja, ska snart sova.
Var på skolan idag och var me på obligatorisk välkommen hit möte.
Var rätt så skoj, lärde lite nytt, träffa flera nya personer och kommer troligen se om igen.
Men detta är inte bloggen för skolan eller australien detta är bloggen för mig.

Tröttheten drar ut alla dessa tankar och meningar om saker.

Kunde jag åka tillbaka hem och ta samma utbildning där hadde jag nog gort det, jag är rädd, orolig, nervös att allt ska gå skit. Särskilt eftersom dom flesta i familjen tar eller har tagit universitets utbildning, i varje generasjon har vi haft minst en doktor och den tradisjonen lever vidare.
Tar man inte högre utbildning blir man nästan sedd på som lite konstig i våran familj.
Man blir den utstötta och lite småmobbade personen som inte kan annat än at hänga med huvudet och nicka när dom andra retar en.

Tänk om jag misslyckas totalt?
Det kommer bli änu värre eftersom jag är adopterad, dom eldre kommer säga saker som att ja se där, en apa kan aldrig bli en människa, eller liknande.
Jag är en misslyckad person i allt jag beger mig in på.
Varför skulle ja annars vara så ennsam?

Klarar jag inte det här vet jag inte vad jag ska ta mig till, kanskje jag slutar försöka och går ner till havet och drunknar mig själv.

Frihet till slut

krig

Monstret i mig vill såra dig
Se dig gråta
Känna din smärta
Människan i mig vill krama om dig
Viska i ditt öra
Allt blir bra
Dra mina fingrar genom ditt hår
Hålla dig till natt blir dag

Men monstret är starkt
Han fyller mitt sinne med hat
Förmörkar mitt hjärta
Skitar ner det med tvivlan och rädsla

En mental kamp
Som kan förstöra mig pågår
Vem vet vem som vinner
Allt jag vet att det lilla rädda barnet
Vill fortfarande förlåta dig

Kan han och människan besegra monstret
Vem vet
Tiden vet

fan ta dig

Dig och ditt jävla snack om vem som är värdiga vad, låt mig vara dommare över vem jag vill ha i mitt liv.

Borde sova

Vet att jag borde sova, ska till utkanten imorgon och titta lägenhet, men klockan e runt 3 där hemma och det är runt denna tiden som Corazon brukar logga på.
Jag vill prata med henne, spela wow me henne, som innan.
Lovade ju att vi skulle spela vidare som förr, men tids skilnaden kanske blir för dryg...hoppas inte, för att spela med henne, prata med henne är något av det bästa som finns, vi bråkar sällan, vi samarbetar hyfsat och vi har de rakt ut skoj.

Samtidligt tvingar jag mig sj att ta avstånd från henne, jag vågar inte säga vad jag känner helt, för jag är rädd att hon ska bli lessen eller att jag sårar mig sj lika mycke om jag säger något.
Jag har lovat att jag inte tänker stanna här för alltid, så det tänker jag inte.

Tänk hur lätt allt hadde vart om jag gick och blev uppäten av en haj.
Folk hadde sluppit att bry sig, jag hadde vart i en del av mig sj, där jag känner att jag passar in.
Kunde inte såra eller skada någon, någonsin igen.
Kanskje bäst för alla om jag bara fåorsvinner....
Urk, vem vet.....

tack för mig, måtte vi ses igen

Tänk, imorgon (söndag) är den stora dagen, ändå klarar jag inte att skratta eller va glad.

Reser nu ifrån alla, nära vänner/familj.
Flera av mina vänner har sagt att dom kommer att gråta, andra har sagt att dom kommer på besök så fort dom kan.
Nu har jag suttit och pratat med en av mina nära vänner som jag känt i snart 3 år.
Tänkte överaska henne på jobbet efter att ha fått ett småtrist sms från henne och det sluta med att jag fölgde henne hem och blev inbjuden.
Vi satt på hennes rum och pratade, det var skönt att bara prata med någon, fast vi inte prata om något specielt så berörde vi troligen allt vi upplevt tillsammans och med andra.
Det var skoj att höra hennes version av splitringen mellan henne och min ormvän.
Saker han sagt och gort.

Jag är rädd för resan, men änu mer rädd för skolan, tänk om jag inte räcker till?
Tänk om jag felar så kolosalt att jag stryker allt som kan strykas?
Är jag redo?

Vi får nu hoppas det, för jag har inget val.
Inte nu längre.

Men jag är fast bestämd på att klara det, oansett vad så ska jag bli en marinbiolog.
Jag har ofrat en massa för att bli det så nu ska ja bannemig bli det!

rygg

Nu dröjer det inte länge till jag drar, bort, långt bort.
Jag har sett fram imot att få studera men samtidligt vet jag att det finns vissa grejer som gnager på mitt samvete, idag tog jag farväl till min mormor och morfar, dom är 89 och 88 år gammla och vad vet jag, dom kanskje inte är här när jag kommer tillbaka om 3 år.
Det känns som om jag vänder alla ryggen, mina vänner, min familj....corazon.
Men sanningen är att jag bara vill leva mitt liv så gott det går.

Jag är rädd att när jag kommer tillbaka kommer alla vända mig ryggen, älskade som familj.
Dom kommer inte vilja veta av mig, kanskje till och med hata mig.
Samtidligt kanskje andra är borta på ett helt annat sätt, klart vi ses igen, var mina sista ord till mormor och morfar. Men jag vet att det inte är klart, är det rätt att jag reser så här?
Nu när dom som tagit hand om mig halva min barndom är såppass gammla och sjuka?
Borde jag kanskje stanna kvar hos dom och hjälpa dom så länge det går?
Det hadde dom inte låtit mig, men jag vill hjälpa dom...samtidligt vill jag fullföra ena delen av min drömm.....för den andra måste jag hitta en som letar som mig.

Livet hatar mig, men det är den enda jag har, hoppas det blir bättre snart.