tack för mig, måtte vi ses igen

Tänk, imorgon (söndag) är den stora dagen, ändå klarar jag inte att skratta eller va glad.

Reser nu ifrån alla, nära vänner/familj.
Flera av mina vänner har sagt att dom kommer att gråta, andra har sagt att dom kommer på besök så fort dom kan.
Nu har jag suttit och pratat med en av mina nära vänner som jag känt i snart 3 år.
Tänkte överaska henne på jobbet efter att ha fått ett småtrist sms från henne och det sluta med att jag fölgde henne hem och blev inbjuden.
Vi satt på hennes rum och pratade, det var skönt att bara prata med någon, fast vi inte prata om något specielt så berörde vi troligen allt vi upplevt tillsammans och med andra.
Det var skoj att höra hennes version av splitringen mellan henne och min ormvän.
Saker han sagt och gort.

Jag är rädd för resan, men änu mer rädd för skolan, tänk om jag inte räcker till?
Tänk om jag felar så kolosalt att jag stryker allt som kan strykas?
Är jag redo?

Vi får nu hoppas det, för jag har inget val.
Inte nu längre.

Men jag är fast bestämd på att klara det, oansett vad så ska jag bli en marinbiolog.
Jag har ofrat en massa för att bli det så nu ska ja bannemig bli det!