tröthetsskrivning

Nu vet jag knappt vad, hur eller vem jag skriver allt jag vet är att jag är trött och att jag måste lida mig igenom ett möte med nav.
Klockan är där den alltid har varit, på väggen. (Så torr att den var direkt brandfarlig)
Oansett vad kan man säga, livet är en bergochdalbana och nu spyr jag snart.
Så turbulent allt är, vet man inte vad man ska tycka.

Folk försvinner, det skapar minnen, minnen flyter bort, man slutar i en grav.

Aja nu sitter jag här och hör på introsången till "Desperado".
För hundrationde gången.
Jäkligt bra sång.
Älskar specielt gitarsolon.

Vad skulle ja skriva om egäntligen?
Ingen aning.
Jag frågade inte dig...
Så vem fråga du då?
Hadde inte du vart en del av min hjärna så hadde du vart borta nu.
Hahaha misslyckad.

Bäst att sluta nu
Nej det tycker jag inte

vad mörk dagen blev

Igår den 19 augusti avled en mann som betydde mycke för mig det senaste året.
Farid.
Min hyresvärd.
En av dom trevligaste människorna jag träffat.
Han blev hittad i sinn lägenhet där jag också bor, mer än det tänker jag inte säga.

Dagen hadde varit rätt bra, jag hadde det roligt och gorde det gamla vanliga.
Precis när jag kommer ut från toaletten efter att ha gort mig klar för att laga at så kommer en av dom inneboenade bort till mig och berättar att Farids dotter försökt att få kontakt med Farid men inte lyckats och att dörren till honnom är låst men ingen svarar.

Så kommer polisen och helvette bryter ut.
Dottern annländer och jag hör hennes skrik och kall efter sinn far.
Det låter som oskyldiga människor i krig som skriker efter sina nära, ett ljud jag inte vill höra igen.

Det blir inte tyst på flera timmar och jag sitter på sängkanten och stirrar, märker nästan inte när mobilen vibrerar. Jag måste få tacka henne, för hadde jag inte kunnat prata med henne så hadde jag blivit galen. En vän i nöd.

Familje och vänner sitter på köket och lugnar ner varandra, dom försöker komma i fund med vad som hänt och försöker lugna den gråtande dottern.
Jag sitter på mitt rum och lyssnar, försöker vända tankarna bort, men klarar det inte.

Polisen kommer inn på mitt rum och ber om att få prata med mig, samtidligt tjatar far i telefonen, mor klagar senare på att det är dyrt att ringa, jag känner inte henne längre.

Polisen frågar mig saker, om jag hört/sett Farid, jag svarar så bra jag kan men är inte helt själv säker på om jag svarade helt rätt, jag hoppas jag gorde det.

Senn så kommer en dam som jag bara kallar psykiater som har sånna här fall, hon tar nummer och ser till att fol får någon att prata med.

Senn blir det nästan hel tyst, i en lägenhet där det alltid är ljud är det hel tyst.
Jag och den andre killen står på köket och pratar med varandra om vad som hänt, hur man tar sig förbi det här och att det inte känns värkligt.

Jag vet att han är borta, men en del av mig väntar fortfarande på att kaaffekokarn ska gå på även fast den är 25 minuter i övertid just nu. Jag väntar att höra Farids nynning medans han går genom lägenheten, men det är aldeles tyst.

Allt jag kan säga är värkligheten stinker.

home sweet hell

Härligt, hemma igen.
Nu undrar ni såklart vartifrån, eller, det skiter väl vi i.
Jag har precis kommit från Grekland där jag var och seglade i det ioniska havet en veckas tid.

Måndag:
Vi gör lite och väntar hela dagen på att resa.
När vi kommer ut på flygplatsen är det den samma gamla visan, leta efter incheckning, spring som fan för att slippa kö, inn igenom tull kontroll och sitta o stirra i varsinn bok i 1 timma.

Dom ropar upp planet och alla ställer sig i en jättekö....alla utom mig och farsan såklart.
Ingen idè att stressa som ett par galna höns.
Väl ombord på flyget hittar vi våra platser och jag tänker "jess inga skrikiga småbarn" men så fel kan man ta, visserligen inte bebisar men 14 - 15 åriga tjejer som behöver munnkorg.
I 4 timmar snacka, sjöng och skreck dom, jag lovar om någon nämner timon och pumba skricker jag och river tungan av denne personen.
Vi landar och alla skyndar sig av planet som kor som ska till fältet för att bli tjocka.

Tisdag:
Dagen då vi tar Kalles lilla motorbåt till Preveza, en liten båt med 115 hästar...jag hatar motorbåtar, hans båt levde sitt eget liv, motorn gasade och bromsade som den själv ville, nej tacka vet jag snälla söta segelbåtar.
När vi kommit fram så var det dags att ta bussen tillbaka, "inga problem, bara att gå till hållplatsen", tänker man, men neeeejdå, väl framme står man där, 1 timma passerar ingen buss, 30 min passerar, ingen buss, nej nu ringer vi till centralen, #nästa buss går inte före om ca 4 timmar".
Jo tack ni, så vi gick till flygplatsen, efter en 500 meter från hållplatsen brasar bussen förbi, resten av resan tillbaka består av svordommar och förbannelser över buss system.
Efter en uttorkande resa slutar vi på en taverna med öl och vatten, fin kombination eller hur?

Onsdag:
Jey ut på vattnet!
Efter att vi har tankat lille "Halki" (28 fot /8,5 meter)så sätter vi av mot bron som öpnar ut mot kanalen.
På grund av reperationer öpnas den bara 1 gång varannan timma.
Aja ut kom vi iallafall och vi hamnade på eftersläp ganska fort.
Hon är liten och hennes motor är bara en 12 hästars, så vi går i fast fart på 4 knop.
Aja efter 7 timmar kommer vi till Parga...vi som egäntligen hadde tänkt oss till Paxos först men ändrade oss efter att vi fått kursproblem. (säkert den odugliga styrmannens fel....ajdå förlåt mig själv) Nu vart var jag, jo, vi lägger oss på svaj i Parga, vilket betyder att man släpper ut ankare och ligger fast i det, så lagom skoj när vi såg mörka moln och blixtrar. Vi sitter på en taverna efter att ha tagit taxibåten in till stan då regnet kommer, i 10 min regnar det som om himmelen öppnat sig, men efter det var allt klart. (jippi)
Vi åker tillbaka till båten där det slutar med att vi håller vakt på ankaret, problemet med att segla där nere är just det att vädret är lika oberäkneligt som en kvinnas humör....nejdå, som en rabiesinfiserad hund.
Så man får kanske en 2 - 3 timmars sömn. (jessda)

Torsdag:
Vi åker från Parga, trötta och egäntligen vill man bara krypa ner under filten igen.
På väg mot Paxos kommer vi såklart i kursen för en lastare, så vi slutar upp med att cirkulera och invänta denne bjässen.
Han passerar och vi fortsätter.
När vi närmar oss Paxos dycker det fanden mig upp en till lastare, denne tar med bilar från Corfu (tvi f) till Paxos.
Väl framme i Paxos hittar vi en plats rätt fort och lägger till utan problem, bara att hoppa iland och dra tamparna igenom ringen och tillbaka ombord på "Halki".
Efter att hon sitter upptäcker både far och jag en sak, vi är på Paxos men efter den dagen kommer jag alltid att kalla det "Lilla Italien", tydligen har italienarna ledigt och sommarlov under Augusti månad, något jag redan viste, men att dom flockar sig runt "Paxos" som myror runt en sockerbit visste jag inte.
Försök att sova brevid en italiensk motorbåt, omöjligt.

Underhålning fick vi iallafall, vi fick se att många italienare hadde gått och köpt den största ståtligaste båten dom kunde hitta, vilket var allt från 38 till 50 fot.
Problemet var att deras kunnskap avv tillägning var så dårlig att man låg i sittbrunnen och gapskratta eller grät.
Stora rädslan var att deras ankare landar över vårat.

Fredag:
Vi stannar i "lilla italien" hela fredagen och åker ut på "antipaxos" som är en liten ö strax söderom "Paxos".
Den är specielt populär eftersom det inte är några hamnar men massa stränder i vikar runt hela ön. Vi kom med den andra båten och tog snabbt varsin solstol där vi slog oss ner.
Efter bara 30 min var hela stranden överfylld med italienska turister och man mer eller mindre tappar badlusten. På hela denna veckan har jag badat i ca 15 minuter.
Vi äter en liten lunch och upptäcker att man betalar för brödet dom sätter fram till en utan att man bett om det. (tycker mig minnas att det har hänt innan)
Aja, tillbaka några timmar senare då vi stoppar innom en bar och tar en öl. (mmmmm heineken)

Lördag:
Kasta loss från "lilla italien", en 8 timmar lång resa.
Till "Preveza", i 4 knop tar det lång tid och åter en gång kommer vi i flera kryssares kurs, inte mycke skoj för det ser ut som om dom är flera mil bort (vilket dom är) men dom går såppass fort att dom är på en på 1, 2 ,3.
Efter att vi tagit oss igenom kryssarbåtarnas kurs leker vi med autopiloten, efter en massa piping och svordommar tycks den gå fint.
Dags med lunch, korv och vatten med frukt till dessär. (jessda)
Vi anländer Preveza med förseglet i topps och ska starta motorn.
Inte ett ljud, stackars min lilla flicka, hon är sjuk.
Motorn går igång på andra försöket (tack o lov, det är inte lätt att segla in i en hamn), vi får inn henne vid piren där vi lägger till för natten.
Det vi får veta är att det är ett fult diskotek precis där, så från klockan 23 till klockan 4 spelar dom ashög musik.

Klarar omsider att somna men vaknar av att nånn idiot startat larmet på banken brevid diskoteket.

Söndag:
På söndag hände det inte så mycke, vi fick nya grannar i form av franskmän.
Hela familjen gick iland och shoppade och hadde det skoj medans mannen stod kvar och tvättade båten, det roliga är är att han tvättade båten i 4 timmar. Båten var föresten en 32 fotare.
Vi såg flera dårliga seglare, jag vill nu inte säga att jag är världsmästare, men vi gorde det iallafall bättre än dom.
Vi skulle flytta "Halki" men hon startade inte så vi fick dit en reperatör som gorde så bra han kunde men "Halki" var fortfarande sjuk.
Hon startade men var svårstartad.

Måndag:
Vi drar iväg och kör med motor ner till docken på "Aktio Marina" som ligger på kusten söder om "Preveza" där dom tar upp och sköljer av "Halki". (hon skiner i solen och vackrare kan hon inte bli)
Efter att allt är klargort drar vi ifrån henne för att börja våran resa hem igen.
Man kommer in på flygplatsen efter att ha suttit 10 min i en LR Defender (ELSK!)
där vi köper lite mat och dricka....öl.
En bauget kostar 5 euro, ca 50 kr, en kopp öl kostar 5 euro.
Så 150 kr för en baugett och två öl koppar.....härrejesus.

Så var det på det hela igen, incheckning, kontrol, vänta flyg.
Inga skrikiga småtjejer den här gången, bara en nervös 70 åring i stolen framför mig.
Lång i bena pluss flygplanssäten är en dårlig kombination och den blir inte bättre av att hon sitter i stolen som om det var en gungstol. I 4 timmar får jag mina knän mer eller mindre krossade av en 70 åring.

Tisdag:
Flyget landar 00.45 och det första jag gör är att skick ett litet sms.
När vi kommer till terminalen är det att vänta på väskor, tralalala.
V¨skan är upphämtad och man går ut för att ta flygbussen till stan.....aj fan.
Sista bussen gick 00.30, nästa går inte förän 05.00.
Härifrån blir allt tråkigt så skippar det hela.

Det var allt från den lilla resan, var i en säng kl 05.35 och sov som en sten i hela 4 timmar innan far gick berserkargång över att elvärket dödat strömmen.

Men det ska ni inte bry er om.
Till nästa gång, have fun i regnet och njut solen

krigsmark

I flera dagar har man gått och tänkt, man har till och med drömt om det på natten.
Det vanliga problemet som inte vill lösas, en likning utan svar.
Vi har X som är henne och två kända som är mig och det äkta exet.
Hon vet ej vad hon ska göra och det känns som om han och jag inte gör det lättare för henne.

Jag försökte få honnom att backa undan, inte för min men för hennes skull.
Bara få honnom att lugna ner sig lite så att hon kunde få frid och ro, men det gick ej.
Jag är rädd att det enda smarta skulle vara om jag försvann ur hennes liv.
Men bara tanken sårar mig.
Jag vill inte lämna henne, men jag vill att hon ska vara lycklig.
Just nu värkar det som om det är omöjligt.

Nu ska jag snart till Grekland i en vecka, jag är rädd och orolig att hon när jag kommit tillbaka valt att ta upp sitt gamla förhållande, men jag vill också för hennes skull att hon gör något snart innan hon helt tappar förståndet.
En människa tål bara en viss sum av stress.

Jag vet att jag har sagt att jag bara ska dra mig tillbaka och låta henne tänka ifred, men ibland råkar jag öpna munnen lite för mycke och det känns som om jag sårar henne med mina ord.
Som en kniv i hennes rygg.
Det slutar med att jag ber om förlåtelse, förlåt, ett vanligt ord i dessa dagar.

Jag är också rädd att skulle hon gå tillbaka till sitt ex så skulle han troligen förbjuda henne att ens prata med mig.
Jag är ju ett så stort "hot".

Men sanningen är att skulle hon gå tillbaka till honnom skulle jag nog inte lägga mig i för mycke, så länge hon mår bra och känner sig lycklig så ska jag inte störa.

Det finns också en tredje tanke.
Att hon tröttnar helt och avblåser oss båda, det skulle resultera i problem nog för alla tre.
En skulle bli arg (tror ja), en skulle troligen bli ledsen och jag skulle bli deppig i en period innan jag sakta reser mig efter fallet och börjar om igen.

Lycklighet är vist inget man kan få nu längre.
Det är bara smärta och svida.

vad kan man säga?

Ja så var man här igen.
Vad ska man skriva om idag mon tro?

Vi får se.

I hälgen som var, var jag hos henne, vi hadde det skoj och trevligt, jag fick hålla om henne och känna att hon var nära mig.
Synd bara att hon hadde en två tusen uppdrag så vi hela tiden blev avbrytna.
Så fick hon en del sms och några telefonsamtal från sitt ex, så vi var under konstant bevakning från lite vart håll.
Nåja, mig bryr det inte.
Hadde det skoj och trevligt med henne och det är allt som betyder något.

Det var efter att jag kom hem som allt blev svårt.
Några dagar senare faktiskt, eller snarare på natten.
Hon hadde verkat lite nedanför, så hadde jag gått o lagt mig, runt fyratiden får jag et sms där det inte står mycke.
På morgonen därefter pratar kag med henne och det känns som om allt bara rasar samman.
Vad ska man tro?
Mena?
Hoppas?

Jag var rätt så arg hela den dagen, hadde någon retat eller bråkat med mig hadde dom fått så det teg, det gick exempelvis ut över mor.

Lämna denna tjejen, för vad?
Jag ser ingen annan än henne och det är något jag gillar.
Hon har dock ett fult val att ta och helt ärligt så gör det mig inget vem hon skulle välga om hon välger. För sålänge hon är glad och välger det som gör henne lycklig så är jag glad.
Har försökt att få henne o inse det länge men det går visst inte så lätt.

Allt jag hoppas för henne är att hon uppnår sina mål och drömmar, vad dom än är, jag kan stå på kanten och heja på.




Nej nu över till någe annat, men denna tar jag på norska.

Nå har det seg slik at jeg ble erklært som ikkeno.

Du blir jo verken svensk eller norsk bare fordi du er oppvokst, oppdratt og integrert her eller i Sverige. Jeg kan gjerne reise til Japan, bosette meg der,bli integrert, leve der til jeg dør i 40-50 år, sette meg inn i kultur/religion/levemåte etc. etc., men jeg vil ALDRI regnes som japaner av den grunn.
Du er, regner jeg med, en velfungerende/integrert borger i Norge, og det er jo vel og bra. Men en "blir" ikke norsk av den grunn.


Det var hva noen sa på en nettside der de diskuterte "etnisk" norske og jeg spørte hva jeg var.
Så ifølge dem er jeg ikke no, siden jeg som født brasilianer ikke er vokst opp med annen en den svenske kulturen så har jeg ikke noe av den brasilianske.

Så da er jeg ikke no, hvor fint er ikke det?
Når folk spør meg, hvem er du? Skal jeg svare, ikkeno, siden jeg ikke har noe kultur fra brasil så er jeg ikkeno.

Den som skrev dette og de som støtter det er idioter etter min mening, man er den man blir formet som. Enten man liker det eller ikke, folk som har problemer med det, bør ikke si noe.

Två teman i samma röra, itte dårli.