krigsmark

I flera dagar har man gått och tänkt, man har till och med drömt om det på natten.
Det vanliga problemet som inte vill lösas, en likning utan svar.
Vi har X som är henne och två kända som är mig och det äkta exet.
Hon vet ej vad hon ska göra och det känns som om han och jag inte gör det lättare för henne.

Jag försökte få honnom att backa undan, inte för min men för hennes skull.
Bara få honnom att lugna ner sig lite så att hon kunde få frid och ro, men det gick ej.
Jag är rädd att det enda smarta skulle vara om jag försvann ur hennes liv.
Men bara tanken sårar mig.
Jag vill inte lämna henne, men jag vill att hon ska vara lycklig.
Just nu värkar det som om det är omöjligt.

Nu ska jag snart till Grekland i en vecka, jag är rädd och orolig att hon när jag kommit tillbaka valt att ta upp sitt gamla förhållande, men jag vill också för hennes skull att hon gör något snart innan hon helt tappar förståndet.
En människa tål bara en viss sum av stress.

Jag vet att jag har sagt att jag bara ska dra mig tillbaka och låta henne tänka ifred, men ibland råkar jag öpna munnen lite för mycke och det känns som om jag sårar henne med mina ord.
Som en kniv i hennes rygg.
Det slutar med att jag ber om förlåtelse, förlåt, ett vanligt ord i dessa dagar.

Jag är också rädd att skulle hon gå tillbaka till sitt ex så skulle han troligen förbjuda henne att ens prata med mig.
Jag är ju ett så stort "hot".

Men sanningen är att skulle hon gå tillbaka till honnom skulle jag nog inte lägga mig i för mycke, så länge hon mår bra och känner sig lycklig så ska jag inte störa.

Det finns också en tredje tanke.
Att hon tröttnar helt och avblåser oss båda, det skulle resultera i problem nog för alla tre.
En skulle bli arg (tror ja), en skulle troligen bli ledsen och jag skulle bli deppig i en period innan jag sakta reser mig efter fallet och börjar om igen.

Lycklighet är vist inget man kan få nu längre.
Det är bara smärta och svida.