Vad är det som händer?

Hej alla eller ingen

Jag vet inte vad som händer med mig, igår var jag kall och kyllig mot corazon utan att det brydde mig. Jag kände att jag inte ville prata med henne om något överhuvudtaget.
Jag ville ignorera henne och låtsas som om hon inte fanns.
Varför?
Hon har då inte gort något fel, hennes val är ju rent av logiska.
Men ändå känner jag ilska, varför bryr det mig så hårt?
Det kunde ju aldrig bli något ändå.
Corazon, jag vet inte om du kommer läsa det här, men jag är ledsen, jag ska försöka vara en bättre vän.

sanning om mig

Jag vet att jag aldrig skriver två innlägg på en dag men idag är en undantagsregel.

Först vill jag berätta om min jeep safari med en toyota landcruier.
Det var fantstiskt, vi körde offroad och skuttade fram i sanden. Det var otroligt när vi körde tillbaka i natten och man inte såg stort.
Sanden bakom bilen såg ut som glödande eld och när han bromsade lyste den upp.

Men en annan sak är något jag upptäckt särskilt nu på senare tid.
Jag känner mig dragen till män, som tex en kock här på hotellet, när han ler mot mig känner jag hur hjärtat rasar iväg och jag vill bara böja mig fram och kyssa honnom. Hans läppar ser mjuka och fina ut, jag kunde stirrat i timmvis inn i dom ögonen.

Samtidigt vet jag att jag blir dragen mot kvinnor, jag vet såpass att jag är väldigt kräsen när det gäller män och att jag sällan känner det så, kvinnor fångar oftare mitt blick, men jag tröttnar fort på att se på dom.

uppenbaring

Så sitter man här efter att ha gått längs med vägen.
Medan jag gick där tänkte jag på allt som kommer hända....har hänt. Det gick upp för mig nu att saker är annorlunda, aldrig mer kommer jag kunna krama om henne, kyssa hennes nacke och leka med hennes hår, aldrig kommer jag känna hennes mjuka läppar mot mina, eller känna hennes hand mot mitt varma bröst.
Elden som brunnit mellan oss kommer slockna och dö.
Bara aska iform av minnen kommer va kvar.
Vilken uppenbarelse man har fått, även fast den vart där hela tiden och retat mig.
När jag vakna upp och såg allt det här rinna iväg som sand genom mina fingrar ville jag skrika, jag ville kasta iväg allt, se henne, be på mina knän att det inte var sånt. Höra från hennes munn, att allt bara var en mardröm, att det inte fanns någon annan kille än mig, att han var ett resultat av min frykt.
Men jag vet att det inte är en dröm och att jag aldrig kommer uppleva det vi upplevt tillsammans någonsin igen.


som edgar allan poe sa.
never more

mitt val hur jobbigt det än verkar

skriva blogg på mobilen, får se hur det går.

Jag sitter här i hotellobbyn och hoppas att corazon ska komma på msn.
Saknar att få prata med henne.
Hon ger mig massor med glädje och jag är alltid glad när jag är med henne.
Hon gick tillbaka till sitt ex och jag stod där med armarna rakt ner. *knytter en näve medans jag viskar ordet australien lågt för mig sj*
Hadde jag kunnat hadde jag aldrig rest, jag hadde sett mina drömmar falla i grus medan hennes hadde rest sig i kvarlevorna av mina.
Men jag vågår inte, tänk om ekar i mitt huvud.
Tänk om vi bara älskar varandra en kort stund innan vi går less?
Eller att jag inte skulle klara att vinna den andra hälften av hennes hjärta?....
Det är för många risker och hon kommer inte vara lycklig sålänge hon står mellan mig och.....honnom.
Så jag reser, utan att se mig tillbaka för smärtan skulle bli olidlig.
Jag vet att det är svårt att tro, men en dag om många år kommer jag sitta och tänka tillbaka på mig och corazon och veta att jag gorde det riktiga. en dag....men inte idag.

Så ligger jag här, med datorn framför mig.

Egäntligen borde ja sova, med tanke på hur mycke jag har att göra imorgon, eller snarare idag.
Men jag klarar det bara inte, jag ligger här och önskar jag kunde komma bort, bort från allt.
Mina känslor äter upp mig långsamt innifrån, min mor tror jag är 3 år och inte klarar ett dugg själv, kunde inte kommit bort från allt fort nog, tre år i Australien värkar inte så illa helt plötsligt.
Tanken av att inte kunna se mina vänner på ett tag är visstnog trist, men jag hoppas dom förstår.

Jag hatar det här, att natt efter natt inte kunna sova bara för att jag har för många tankar.
En annan tanke som har slagit mig är att jag skulle kunna träffa vem som helst där nere, vem vet, kanske jag träffar en att dela livet med, en som alltid kommer vara där och som skulle fantisera om ett hus med två barn, en katt och hund. Men jag tvivlar på att något sådant kommer hända, ända glädjen jag har i mitt liv är när jag sover, då är jag fri.

Borta från den här världen och i min egen, där jag är den jag är och inte är rädd för att visa det.
Jag är ibland ensam, ibland med vänner, men jag är iallafall orädd och stolt över att va den jag är. Inte som nu där jag bara känner förvirring, känslor från olika håll och kanter som sakta bryter ner min mentalitet.
Att veta att man älskar en person samtidigt som man älskar en annan är sjukt, men extremt krävande på en. Det mäst komiska är att jag vet att jag aldrig kommer få någon chans med någon av dom igen. Ändå så ligger jag här och tänker hur underbart det skulle vara att få se dom igen, jag måste se dom båda en sista gång innan jag reser, annars kommer jag inte orka.

Men vill hon ena se mig igen?
Vi har ju trots allt inte pratat med varandra på några månader, ändå händer det att jag sätter mig i ett hörn och tänker tillbaka på våra fina stunder tillsammans medans tårana sakta kommer sigande på.
Varför ska dom som har kommit sig långt in under huden på en bli kvarsittande?
Kunde dom inte försvinna som irriterande myggor, istället för att bli hängandes kvar som en krabbklo?
Måste jag känna den samma sorgen, dag ut och dag in?
Hur kommer jag reagera när jag står utanför hennes dörr, skrämmande tanke.

Nåja, den tid den sorg.
Jag reser föresten den 14 Februari, komiskt datum eller hur?
Alla hjärtans dag, en dag uppfunnen för att man ska vara tillsammans med sin älskade, men om man inte kan det då?
Om hon älskar någon annan?
Då får man bara bita i det sura äpplet, le och vinka, medans man önskar att denne andre brann ner till grunden.

Livet är surt, skoj och sant

ork

Jag är så tröttt att jag struntar i presentasjon.
Jag har länge tänkt på att skriva dom här orden, fast jag inte vill så måste dom ut.

Jag orkar snart inte mer, jag är så fövirrad att jag inte äns vet vad jag känner.
Jag har sömnproblem och när jag somnar drömmer jag om förhollanden, jag sover dåligt och orkar nästan ingenting längre, mina känslor kan hoppa upp och ner och det samma gör humöret.
Ena stunden kan jag vara glad och på topphumör, helt plötsligt kan jag bli mörk och tyst, kortsvarad och en helt annan person.
Det är då jag är mest rädd, för varje gång jag blir så försvinner en bit av mig själv, en dag fastnar jag så och det blir mig.

Jag vill inte förlora henne....samtidigt vill jag hennes bästa.
Varför ska det va så jävla svårt?
Hadde det vart bättre om jag sagt till henne, du har det bättre utan mig, försvinn ur mitt liv?
Jag vet helt ärligt inte längre...jag sårar henne oftare nu än innan, varför är jag så jävla argsint av mig?
Jag äger inte kapasiteten att bara låta något gå, säger hon något som kan uppröra mig så gnager det på mig i flera timmar, innan det kommer tillbaka till henne, det som va en gnista kommer tillbaka i form av et inferno.

Jag försöker värkligen, jag vill inte att hon ska känna sig skyldig, för det är inte hennes fel att det blir så, det är mitt.
Mitt indres fel, det är få idag som känner till Oscar, monstret, galningen, "adhd" barnet som förstörde och bråkade.
Jag stängde in den delen av mig för länge senn....men nu är jag rädd att den delen kommer tillbaka.
Och med all kunnskap jag har fått under livets gång kan bara leda till en sak....och jag vill inte skada henne.....eller någon annan som står henne nära.
Kanske borde jag försvinna, skaffa ny mail, adress, telefon, sluta spela wow och bara försvinna, som om jag aldrig funnits eller kommer att finnas.

Jag önskar värkligen att jag viste rakt igenom vad som var bäst för henne.....en del av mig tror redan den vet det, men jag vill inte se sanningen i ögonen, varje gång den håller på att uppenbara sig vrider jag bort ansiktet och döljer det i en ny skugga av hopp.
Ibland önskar jag till och med att hon säger till mig att hon inte vill ha med mig att göra.....eller att hon älskar någon annan och att vi inte skulle kunna ha något ihop någonsin, men skulle jag tro henne?
Efter allt vi vart igenom så skulle jag inte det.

Fan att kärleken ska vara så tung, hoppas detta är sista gången jag har känslor för någon, någonsin, ska det va så här varje gång så får det vara.