uppenbaring

Så sitter man här efter att ha gått längs med vägen.
Medan jag gick där tänkte jag på allt som kommer hända....har hänt. Det gick upp för mig nu att saker är annorlunda, aldrig mer kommer jag kunna krama om henne, kyssa hennes nacke och leka med hennes hår, aldrig kommer jag känna hennes mjuka läppar mot mina, eller känna hennes hand mot mitt varma bröst.
Elden som brunnit mellan oss kommer slockna och dö.
Bara aska iform av minnen kommer va kvar.
Vilken uppenbarelse man har fått, även fast den vart där hela tiden och retat mig.
När jag vakna upp och såg allt det här rinna iväg som sand genom mina fingrar ville jag skrika, jag ville kasta iväg allt, se henne, be på mina knän att det inte var sånt. Höra från hennes munn, att allt bara var en mardröm, att det inte fanns någon annan kille än mig, att han var ett resultat av min frykt.
Men jag vet att det inte är en dröm och att jag aldrig kommer uppleva det vi upplevt tillsammans någonsin igen.


som edgar allan poe sa.
never more