ork

Jag är så tröttt att jag struntar i presentasjon.
Jag har länge tänkt på att skriva dom här orden, fast jag inte vill så måste dom ut.

Jag orkar snart inte mer, jag är så fövirrad att jag inte äns vet vad jag känner.
Jag har sömnproblem och när jag somnar drömmer jag om förhollanden, jag sover dåligt och orkar nästan ingenting längre, mina känslor kan hoppa upp och ner och det samma gör humöret.
Ena stunden kan jag vara glad och på topphumör, helt plötsligt kan jag bli mörk och tyst, kortsvarad och en helt annan person.
Det är då jag är mest rädd, för varje gång jag blir så försvinner en bit av mig själv, en dag fastnar jag så och det blir mig.

Jag vill inte förlora henne....samtidigt vill jag hennes bästa.
Varför ska det va så jävla svårt?
Hadde det vart bättre om jag sagt till henne, du har det bättre utan mig, försvinn ur mitt liv?
Jag vet helt ärligt inte längre...jag sårar henne oftare nu än innan, varför är jag så jävla argsint av mig?
Jag äger inte kapasiteten att bara låta något gå, säger hon något som kan uppröra mig så gnager det på mig i flera timmar, innan det kommer tillbaka till henne, det som va en gnista kommer tillbaka i form av et inferno.

Jag försöker värkligen, jag vill inte att hon ska känna sig skyldig, för det är inte hennes fel att det blir så, det är mitt.
Mitt indres fel, det är få idag som känner till Oscar, monstret, galningen, "adhd" barnet som förstörde och bråkade.
Jag stängde in den delen av mig för länge senn....men nu är jag rädd att den delen kommer tillbaka.
Och med all kunnskap jag har fått under livets gång kan bara leda till en sak....och jag vill inte skada henne.....eller någon annan som står henne nära.
Kanske borde jag försvinna, skaffa ny mail, adress, telefon, sluta spela wow och bara försvinna, som om jag aldrig funnits eller kommer att finnas.

Jag önskar värkligen att jag viste rakt igenom vad som var bäst för henne.....en del av mig tror redan den vet det, men jag vill inte se sanningen i ögonen, varje gång den håller på att uppenbara sig vrider jag bort ansiktet och döljer det i en ny skugga av hopp.
Ibland önskar jag till och med att hon säger till mig att hon inte vill ha med mig att göra.....eller att hon älskar någon annan och att vi inte skulle kunna ha något ihop någonsin, men skulle jag tro henne?
Efter allt vi vart igenom så skulle jag inte det.

Fan att kärleken ska vara så tung, hoppas detta är sista gången jag har känslor för någon, någonsin, ska det va så här varje gång så får det vara.