Så ligger jag här, med datorn framför mig.

Egäntligen borde ja sova, med tanke på hur mycke jag har att göra imorgon, eller snarare idag.
Men jag klarar det bara inte, jag ligger här och önskar jag kunde komma bort, bort från allt.
Mina känslor äter upp mig långsamt innifrån, min mor tror jag är 3 år och inte klarar ett dugg själv, kunde inte kommit bort från allt fort nog, tre år i Australien värkar inte så illa helt plötsligt.
Tanken av att inte kunna se mina vänner på ett tag är visstnog trist, men jag hoppas dom förstår.

Jag hatar det här, att natt efter natt inte kunna sova bara för att jag har för många tankar.
En annan tanke som har slagit mig är att jag skulle kunna träffa vem som helst där nere, vem vet, kanske jag träffar en att dela livet med, en som alltid kommer vara där och som skulle fantisera om ett hus med två barn, en katt och hund. Men jag tvivlar på att något sådant kommer hända, ända glädjen jag har i mitt liv är när jag sover, då är jag fri.

Borta från den här världen och i min egen, där jag är den jag är och inte är rädd för att visa det.
Jag är ibland ensam, ibland med vänner, men jag är iallafall orädd och stolt över att va den jag är. Inte som nu där jag bara känner förvirring, känslor från olika håll och kanter som sakta bryter ner min mentalitet.
Att veta att man älskar en person samtidigt som man älskar en annan är sjukt, men extremt krävande på en. Det mäst komiska är att jag vet att jag aldrig kommer få någon chans med någon av dom igen. Ändå så ligger jag här och tänker hur underbart det skulle vara att få se dom igen, jag måste se dom båda en sista gång innan jag reser, annars kommer jag inte orka.

Men vill hon ena se mig igen?
Vi har ju trots allt inte pratat med varandra på några månader, ändå händer det att jag sätter mig i ett hörn och tänker tillbaka på våra fina stunder tillsammans medans tårana sakta kommer sigande på.
Varför ska dom som har kommit sig långt in under huden på en bli kvarsittande?
Kunde dom inte försvinna som irriterande myggor, istället för att bli hängandes kvar som en krabbklo?
Måste jag känna den samma sorgen, dag ut och dag in?
Hur kommer jag reagera när jag står utanför hennes dörr, skrämmande tanke.

Nåja, den tid den sorg.
Jag reser föresten den 14 Februari, komiskt datum eller hur?
Alla hjärtans dag, en dag uppfunnen för att man ska vara tillsammans med sin älskade, men om man inte kan det då?
Om hon älskar någon annan?
Då får man bara bita i det sura äpplet, le och vinka, medans man önskar att denne andre brann ner till grunden.

Livet är surt, skoj och sant