Glatt humör och dina ögon

Gissa vart jag sitter och skriver nu?
Jepp på Corazons rum, tillbaka lutad i hennes säng och skriver.
Nästan så man önskar att man kom hit ensam utan min kompis från Norge.
Så jag kunde få tid att bli mer romantisk med henne, hålla om henne och krama henne.
Vi har det skoj då.

Hon får mig att känna mig glad och lycklig, men samtidigt är jag smått trist, för jag vet att detta kan bli sista gången vi ses på hela tre år.
Skojigt värre, men jag ska inte tynga ner henne, vill inte få henne deppig.
Borde vara glad att jag kan se inn i hennes fina ögon och hennes härliga humör.

Jag vet att det är fel, men jag vill vara med henne, ensam....men det lär inte hända.

Men men, väntar jag länge nog kanske jag får kyssa henne på nacken.......
Nej nu ska ja va social.

Aulf Pederzeehn

...förlåt...

Vilken idiot jag är, jag uppførde mig som en liten skit...som den skit jag är, fattar inte ens att hon fortfarande vill prata med mig, kanske hon inte vill om hon läser det här.
Jag ångrar så på va jag gjort men ord kan inte ta tillbaka bara dölja och nu som du har sett vad som finns inni mig så kommer du säkert aldrig se på mig som du gorde förr, igen.

Jag såra dig hemskt djupt, dolkad av en som säger att han älskar dig, hur fan kunde jag vara så dum. Du ville hjälpa och jag mer eller mindre slog ner dig, förvirrad försöker du förstå vad som händer och i ett sista försök räcker du ut handen mot mig, men jag drar mig tillbaka.
Som om din hand var syra eller som om jag skulle brännas om jag tog den....

Ord kan inte beskriva hur lessen jag är och hur det som hände gnager, äter upp mig innifrån och ut.
Det känns som om hjärtat blöder och jag är konstant på gränsen av att brista ut i gråt.
Jag föstår om du hatar mig, är arg på mig men döljer det.
Hadde iallafall hatat mig om jag var i dina skor.

Kommer du se på mig med det samma blicket som förr?
Eller kommer det vara ett glimt av aggresjon, hat, ilska där inne?
Jag kommer aldrig kunna ta tillbaka det jag sagt eller gjort, men jag hoppas du kan förlåta mig.

Så sitter man inte på den samma platsen idag.

Sitter på kurset, nu lär vi oss att använda WORD! För det kan man inte (snark).
Lärarn e iallafall entusiastisk, men det är hans sak.

Jag leker online och laddar ner saker som ändå försvinner när datorn går av.
Aja, nu är jag iallafall klar med truckbeviset, bestod, kanske inte med glanns, men det behöver inte arbetsgivare veta.
Så nu är det 4 dagar med datakurs pluss arbetssökning, för det kan man ju absolut inte.
Ursh ja.

Igår satt jag och hörde på musik utan att störa en själ, men så kom mor ner och menar att jag störde, när dom skulle gå och lägga sig, dom hör ju inget på toppvåningen.
Efter det var jag smått irriterad men det var inget att blåsa upp.

Jag öka bara volymen igen efter att dom gått o lagt sig. (moha I'm eeeeebil)

Weee snart är det den 27, det blir skoj. (tror jag)
Mig och en kamrat ska till Sverige och hälsa på Corazon.
Jag vet att han kommer tycka om henne, dom båda är ju ganska lika till tider.
Problemet är norska pluss svenska, men kommer nog gå bra.
I värsta fall kommer han se på mig med ett frågetecken i ansiktet.
Men men, kan ju inte bli för illa, frågan är...vad ska man hitta på?
Kan ju inte titta tv hela hälgen...eller kan man?

Undrar om jag kommer få krama om henne som sist, bara sitta bakom henne i soffan och hålla om henne, nästan somna för att hon gör mig så avslappnad.....bara hon inte är helt i hundra och är sitt vanliga charmerande jag.

Ursh....nu kommer lärarn, best att sluta

Mobilbrist, en velsignelse?

Hepp nu sitter man här igen.

Min ena mobiltelefon med det norska nummret sa idag god natt och vill inte laddas, så jag har en mobil sålänge batteriet håller, det betyder kris och kaos för min del.
Det slog mig att vi värkigen har blivit beroende av dom där jäkla sakerna, måste ha en mobil för annars blir man ju distancierad och det vill man inte.
Varför?
Vi klarade oss fint utan den innan den kom, så varför måste man ha en mobil idag?

Jag ska inte säga något, jag har två.
Men jag behöver dom, ser ni, där går det igen. "behöver" tror knappast man "behöver" mobilen men det är ett verktyg, om inte mer en leksak.
Vi skickar sms, mms har spel, filmer, musik, radar, gps och massa annat som man egäntligen inte behöver, kan vi inte bara bränna alla mobiler och gå tillbaka till den goda gammla papper och penna?

Och vad är det med att yngre och yngre får sin egen mobil?
När jag var nio så hadde jag inte mobil eller dator, men klarade mig fint ändå.
Urk, blir nästan lite arg när jag hör småungar på 8 år som skryter över att dom har mobiler som dom kan ladda ner med. "uuu se jag har en heeelt ny sång, den är så cool och kostade bara 50 kr"

Åkej, smart.....
Så varför har vi så stort behov för den där lilla saken?
Och varför byter vi varannan vecka?
Min mobil hadde jag iallafall haft sedan 2005 och innan det var den 4 år gammal så den var väl över sin normala levtid.

Nej nu orkar jag inte tänka på det, idioter som köper mobiler till sina ungar för flera tusenlappar bara för att "Peter fick en ny mobiltelefon av sina föräldrar" kan skylla sig själva.
Gå tillbaka till skäll och elaka ord så lär dom sig bättre.

Vänner övervurderat?

Hm.....


Varför känner jag mig så nedanför?
Hon sa allt var bra och att hon inte var lessen eller irriterad på mig, så varför tror jag inte på henne?
Jag gorde något riktigt dumt igår och känner mig allt annat än glad idag.
Funderade till och med på om jag bara skulle sluta kontakten med henne så att jag aldrig sårar henne igen, men hur länge skulle jag klara det?
1 dag? 2 timmar? knappt det, jag klarar inte av att inte prata med henne, det är väl straffet av att falla för någon.
Men jag betedde mig så dårligt.

Saker ska inte vara lätt..

mörka tankar

Så satt man här då, tung i blicket och blöta ögon.
Hur kunde det bli så här, varför?
Ger jag upp för lätt eller tänker jag på så vis att jag hjälper corazon genom att låta henne gå?
Hadde jag inte haft Australien att tänka på så hadde jag börjat med en gång att bli en sådan mann som hon vill ha, men min ålder är ett handikap.
Hon förtjänar att leva med någon som kan ta vara på henne och hjälpa henne med vad det nu är hon skulle behöva.

Så om jag tänker så, varför känns det som om jag har gett upp en del av mig själv?
Man kan inte få allt man vill ha här i livet.
Allt jag kan säga till corazon är, jag älskar dig fortfarande, kommer nog göra det ett tag, att bara vara vänner kommer bli svårt, men för din skull ska jag försöka.

Våra liv ser ut att gå åt var sitt håll.
Kommer aldrig glömma dig.

trist men sant

Go afton världen eller vem som nu läser det här.

Allt går framåt nu...eller iallafall allt förutom kärleken som mer eller mindre går bakåt.
Jag kommer nog att åka till Australien nästa år, borta i hela tre år.
Det värkar som en riktig lång tid och jag hoppas att corazon har hittat ett liv hon trivs i och en mann som hon kan dela det livet med.
Även fast jag vet att det gör ont att säga något sånt, hon kommer troligen läsa det här, hon är väl den enda som läser det här.
Men varför ska vi hålla på med något när vi vet att vi inte borde?
För att vi är naiva och för djupt i det, kanske det är det bästa att jag försvinner.
Hon önskar en mann som kan bli far till hennes barn och jag är inte ens i närheten med att bli klar med mina studier.
Men när jag är det, ska jag skaffa jobb, hem, familj och allt som fölger med, om det så är med henne eller någon annan i framtiden.

Jag har sagt till henne att jag vill hon ska välga det hon känner för, jag blir inte lessen, jag blir snarare glad för hennes del.
Visst kommer det känas surt, men hon är min vän, min corazon, hennes liv och hälsa är viktig för mig.

Visst jag älskar henne, men jag undrar inte om hon kommer att komma längre om jag inte är där och håller henne tillbaka på det viset.
Saker kommer nog ändras, men mina känslor kommer vara kvar, jag kanske kommer glömma dom eller gömma undan dom, men dom kommer alltid att vara där.

Krypande under ytan, kanske dom kommer tillbaka eller så stannar dom gömda för alltid.
Allt beror på hur hon har det när jag återkommer till norden, allt kan hända så jag lever i hoppet.