...förlåt...

Vilken idiot jag är, jag uppførde mig som en liten skit...som den skit jag är, fattar inte ens att hon fortfarande vill prata med mig, kanske hon inte vill om hon läser det här.
Jag ångrar så på va jag gjort men ord kan inte ta tillbaka bara dölja och nu som du har sett vad som finns inni mig så kommer du säkert aldrig se på mig som du gorde förr, igen.

Jag såra dig hemskt djupt, dolkad av en som säger att han älskar dig, hur fan kunde jag vara så dum. Du ville hjälpa och jag mer eller mindre slog ner dig, förvirrad försöker du förstå vad som händer och i ett sista försök räcker du ut handen mot mig, men jag drar mig tillbaka.
Som om din hand var syra eller som om jag skulle brännas om jag tog den....

Ord kan inte beskriva hur lessen jag är och hur det som hände gnager, äter upp mig innifrån och ut.
Det känns som om hjärtat blöder och jag är konstant på gränsen av att brista ut i gråt.
Jag föstår om du hatar mig, är arg på mig men döljer det.
Hadde iallafall hatat mig om jag var i dina skor.

Kommer du se på mig med det samma blicket som förr?
Eller kommer det vara ett glimt av aggresjon, hat, ilska där inne?
Jag kommer aldrig kunna ta tillbaka det jag sagt eller gjort, men jag hoppas du kan förlåta mig.