Så satt man här då, tung i blicket och blöta ögon.
Hur kunde det bli så här, varför?
Ger jag upp för lätt eller tänker jag på så vis att jag hjälper corazon genom att låta henne gå?
Hadde jag inte haft Australien att tänka på så hadde jag börjat med en gång att bli en sådan mann som hon vill ha, men min ålder är ett handikap.
Hon förtjänar att leva med någon som kan ta vara på henne och hjälpa henne med vad det nu är hon skulle behöva.
Så om jag tänker så, varför känns det som om jag har gett upp en del av mig själv?
Man kan inte få allt man vill ha här i livet.
Allt jag kan säga till corazon är, jag älskar dig fortfarande, kommer nog göra det ett tag, att bara vara vänner kommer bli svårt, men för din skull ska jag försöka.
Våra liv ser ut att gå åt var sitt håll.
Kommer aldrig glömma dig.
Abonner på:
Legg inn kommentarer (Atom)
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar