trist men sant

Go afton världen eller vem som nu läser det här.

Allt går framåt nu...eller iallafall allt förutom kärleken som mer eller mindre går bakåt.
Jag kommer nog att åka till Australien nästa år, borta i hela tre år.
Det värkar som en riktig lång tid och jag hoppas att corazon har hittat ett liv hon trivs i och en mann som hon kan dela det livet med.
Även fast jag vet att det gör ont att säga något sånt, hon kommer troligen läsa det här, hon är väl den enda som läser det här.
Men varför ska vi hålla på med något när vi vet att vi inte borde?
För att vi är naiva och för djupt i det, kanske det är det bästa att jag försvinner.
Hon önskar en mann som kan bli far till hennes barn och jag är inte ens i närheten med att bli klar med mina studier.
Men när jag är det, ska jag skaffa jobb, hem, familj och allt som fölger med, om det så är med henne eller någon annan i framtiden.

Jag har sagt till henne att jag vill hon ska välga det hon känner för, jag blir inte lessen, jag blir snarare glad för hennes del.
Visst kommer det känas surt, men hon är min vän, min corazon, hennes liv och hälsa är viktig för mig.

Visst jag älskar henne, men jag undrar inte om hon kommer att komma längre om jag inte är där och håller henne tillbaka på det viset.
Saker kommer nog ändras, men mina känslor kommer vara kvar, jag kanske kommer glömma dom eller gömma undan dom, men dom kommer alltid att vara där.

Krypande under ytan, kanske dom kommer tillbaka eller så stannar dom gömda för alltid.
Allt beror på hur hon har det när jag återkommer till norden, allt kan hända så jag lever i hoppet.