Hej alla eller ingen
Jag vet inte vad som händer med mig, igår var jag kall och kyllig mot corazon utan att det brydde mig. Jag kände att jag inte ville prata med henne om något överhuvudtaget.
Jag ville ignorera henne och låtsas som om hon inte fanns.
Varför?
Hon har då inte gort något fel, hennes val är ju rent av logiska.
Men ändå känner jag ilska, varför bryr det mig så hårt?
Det kunde ju aldrig bli något ändå.
Corazon, jag vet inte om du kommer läsa det här, men jag är ledsen, jag ska försöka vara en bättre vän.
tirsdag 29. desember 2009
søndag 27. desember 2009
sanning om mig
Jag vet att jag aldrig skriver två innlägg på en dag men idag är en undantagsregel.
Först vill jag berätta om min jeep safari med en toyota landcruier.
Det var fantstiskt, vi körde offroad och skuttade fram i sanden. Det var otroligt när vi körde tillbaka i natten och man inte såg stort.
Sanden bakom bilen såg ut som glödande eld och när han bromsade lyste den upp.
Men en annan sak är något jag upptäckt särskilt nu på senare tid.
Jag känner mig dragen till män, som tex en kock här på hotellet, när han ler mot mig känner jag hur hjärtat rasar iväg och jag vill bara böja mig fram och kyssa honnom. Hans läppar ser mjuka och fina ut, jag kunde stirrat i timmvis inn i dom ögonen.
Samtidigt vet jag att jag blir dragen mot kvinnor, jag vet såpass att jag är väldigt kräsen när det gäller män och att jag sällan känner det så, kvinnor fångar oftare mitt blick, men jag tröttnar fort på att se på dom.
Först vill jag berätta om min jeep safari med en toyota landcruier.
Det var fantstiskt, vi körde offroad och skuttade fram i sanden. Det var otroligt när vi körde tillbaka i natten och man inte såg stort.
Sanden bakom bilen såg ut som glödande eld och när han bromsade lyste den upp.
Men en annan sak är något jag upptäckt särskilt nu på senare tid.
Jag känner mig dragen till män, som tex en kock här på hotellet, när han ler mot mig känner jag hur hjärtat rasar iväg och jag vill bara böja mig fram och kyssa honnom. Hans läppar ser mjuka och fina ut, jag kunde stirrat i timmvis inn i dom ögonen.
Samtidigt vet jag att jag blir dragen mot kvinnor, jag vet såpass att jag är väldigt kräsen när det gäller män och att jag sällan känner det så, kvinnor fångar oftare mitt blick, men jag tröttnar fort på att se på dom.
uppenbaring
Så sitter man här efter att ha gått längs med vägen.
Medan jag gick där tänkte jag på allt som kommer hända....har hänt. Det gick upp för mig nu att saker är annorlunda, aldrig mer kommer jag kunna krama om henne, kyssa hennes nacke och leka med hennes hår, aldrig kommer jag känna hennes mjuka läppar mot mina, eller känna hennes hand mot mitt varma bröst.
Elden som brunnit mellan oss kommer slockna och dö.
Bara aska iform av minnen kommer va kvar.
Vilken uppenbarelse man har fått, även fast den vart där hela tiden och retat mig.
När jag vakna upp och såg allt det här rinna iväg som sand genom mina fingrar ville jag skrika, jag ville kasta iväg allt, se henne, be på mina knän att det inte var sånt. Höra från hennes munn, att allt bara var en mardröm, att det inte fanns någon annan kille än mig, att han var ett resultat av min frykt.
Men jag vet att det inte är en dröm och att jag aldrig kommer uppleva det vi upplevt tillsammans någonsin igen.
som edgar allan poe sa.
never more
Medan jag gick där tänkte jag på allt som kommer hända....har hänt. Det gick upp för mig nu att saker är annorlunda, aldrig mer kommer jag kunna krama om henne, kyssa hennes nacke och leka med hennes hår, aldrig kommer jag känna hennes mjuka läppar mot mina, eller känna hennes hand mot mitt varma bröst.
Elden som brunnit mellan oss kommer slockna och dö.
Bara aska iform av minnen kommer va kvar.
Vilken uppenbarelse man har fått, även fast den vart där hela tiden och retat mig.
När jag vakna upp och såg allt det här rinna iväg som sand genom mina fingrar ville jag skrika, jag ville kasta iväg allt, se henne, be på mina knän att det inte var sånt. Höra från hennes munn, att allt bara var en mardröm, att det inte fanns någon annan kille än mig, att han var ett resultat av min frykt.
Men jag vet att det inte är en dröm och att jag aldrig kommer uppleva det vi upplevt tillsammans någonsin igen.
som edgar allan poe sa.
never more
lørdag 26. desember 2009
mitt val hur jobbigt det än verkar
skriva blogg på mobilen, får se hur det går.
Jag sitter här i hotellobbyn och hoppas att corazon ska komma på msn.
Saknar att få prata med henne.
Hon ger mig massor med glädje och jag är alltid glad när jag är med henne.
Hon gick tillbaka till sitt ex och jag stod där med armarna rakt ner. *knytter en näve medans jag viskar ordet australien lågt för mig sj*
Hadde jag kunnat hadde jag aldrig rest, jag hadde sett mina drömmar falla i grus medan hennes hadde rest sig i kvarlevorna av mina.
Men jag vågår inte, tänk om ekar i mitt huvud.
Tänk om vi bara älskar varandra en kort stund innan vi går less?
Eller att jag inte skulle klara att vinna den andra hälften av hennes hjärta?....
Det är för många risker och hon kommer inte vara lycklig sålänge hon står mellan mig och.....honnom.
Så jag reser, utan att se mig tillbaka för smärtan skulle bli olidlig.
Jag vet att det är svårt att tro, men en dag om många år kommer jag sitta och tänka tillbaka på mig och corazon och veta att jag gorde det riktiga. en dag....men inte idag.
Jag sitter här i hotellobbyn och hoppas att corazon ska komma på msn.
Saknar att få prata med henne.
Hon ger mig massor med glädje och jag är alltid glad när jag är med henne.
Hon gick tillbaka till sitt ex och jag stod där med armarna rakt ner. *knytter en näve medans jag viskar ordet australien lågt för mig sj*
Hadde jag kunnat hadde jag aldrig rest, jag hadde sett mina drömmar falla i grus medan hennes hadde rest sig i kvarlevorna av mina.
Men jag vågår inte, tänk om ekar i mitt huvud.
Tänk om vi bara älskar varandra en kort stund innan vi går less?
Eller att jag inte skulle klara att vinna den andra hälften av hennes hjärta?....
Det är för många risker och hon kommer inte vara lycklig sålänge hon står mellan mig och.....honnom.
Så jag reser, utan att se mig tillbaka för smärtan skulle bli olidlig.
Jag vet att det är svårt att tro, men en dag om många år kommer jag sitta och tänka tillbaka på mig och corazon och veta att jag gorde det riktiga. en dag....men inte idag.
onsdag 16. desember 2009
Så ligger jag här, med datorn framför mig.
Egäntligen borde ja sova, med tanke på hur mycke jag har att göra imorgon, eller snarare idag.
Men jag klarar det bara inte, jag ligger här och önskar jag kunde komma bort, bort från allt.
Mina känslor äter upp mig långsamt innifrån, min mor tror jag är 3 år och inte klarar ett dugg själv, kunde inte kommit bort från allt fort nog, tre år i Australien värkar inte så illa helt plötsligt.
Tanken av att inte kunna se mina vänner på ett tag är visstnog trist, men jag hoppas dom förstår.
Jag hatar det här, att natt efter natt inte kunna sova bara för att jag har för många tankar.
En annan tanke som har slagit mig är att jag skulle kunna träffa vem som helst där nere, vem vet, kanske jag träffar en att dela livet med, en som alltid kommer vara där och som skulle fantisera om ett hus med två barn, en katt och hund. Men jag tvivlar på att något sådant kommer hända, ända glädjen jag har i mitt liv är när jag sover, då är jag fri.
Borta från den här världen och i min egen, där jag är den jag är och inte är rädd för att visa det.
Jag är ibland ensam, ibland med vänner, men jag är iallafall orädd och stolt över att va den jag är. Inte som nu där jag bara känner förvirring, känslor från olika håll och kanter som sakta bryter ner min mentalitet.
Att veta att man älskar en person samtidigt som man älskar en annan är sjukt, men extremt krävande på en. Det mäst komiska är att jag vet att jag aldrig kommer få någon chans med någon av dom igen. Ändå så ligger jag här och tänker hur underbart det skulle vara att få se dom igen, jag måste se dom båda en sista gång innan jag reser, annars kommer jag inte orka.
Men vill hon ena se mig igen?
Vi har ju trots allt inte pratat med varandra på några månader, ändå händer det att jag sätter mig i ett hörn och tänker tillbaka på våra fina stunder tillsammans medans tårana sakta kommer sigande på.
Varför ska dom som har kommit sig långt in under huden på en bli kvarsittande?
Kunde dom inte försvinna som irriterande myggor, istället för att bli hängandes kvar som en krabbklo?
Måste jag känna den samma sorgen, dag ut och dag in?
Hur kommer jag reagera när jag står utanför hennes dörr, skrämmande tanke.
Nåja, den tid den sorg.
Jag reser föresten den 14 Februari, komiskt datum eller hur?
Alla hjärtans dag, en dag uppfunnen för att man ska vara tillsammans med sin älskade, men om man inte kan det då?
Om hon älskar någon annan?
Då får man bara bita i det sura äpplet, le och vinka, medans man önskar att denne andre brann ner till grunden.
Livet är surt, skoj och sant
Egäntligen borde ja sova, med tanke på hur mycke jag har att göra imorgon, eller snarare idag.
Men jag klarar det bara inte, jag ligger här och önskar jag kunde komma bort, bort från allt.
Mina känslor äter upp mig långsamt innifrån, min mor tror jag är 3 år och inte klarar ett dugg själv, kunde inte kommit bort från allt fort nog, tre år i Australien värkar inte så illa helt plötsligt.
Tanken av att inte kunna se mina vänner på ett tag är visstnog trist, men jag hoppas dom förstår.
Jag hatar det här, att natt efter natt inte kunna sova bara för att jag har för många tankar.
En annan tanke som har slagit mig är att jag skulle kunna träffa vem som helst där nere, vem vet, kanske jag träffar en att dela livet med, en som alltid kommer vara där och som skulle fantisera om ett hus med två barn, en katt och hund. Men jag tvivlar på att något sådant kommer hända, ända glädjen jag har i mitt liv är när jag sover, då är jag fri.
Borta från den här världen och i min egen, där jag är den jag är och inte är rädd för att visa det.
Jag är ibland ensam, ibland med vänner, men jag är iallafall orädd och stolt över att va den jag är. Inte som nu där jag bara känner förvirring, känslor från olika håll och kanter som sakta bryter ner min mentalitet.
Att veta att man älskar en person samtidigt som man älskar en annan är sjukt, men extremt krävande på en. Det mäst komiska är att jag vet att jag aldrig kommer få någon chans med någon av dom igen. Ändå så ligger jag här och tänker hur underbart det skulle vara att få se dom igen, jag måste se dom båda en sista gång innan jag reser, annars kommer jag inte orka.
Men vill hon ena se mig igen?
Vi har ju trots allt inte pratat med varandra på några månader, ändå händer det att jag sätter mig i ett hörn och tänker tillbaka på våra fina stunder tillsammans medans tårana sakta kommer sigande på.
Varför ska dom som har kommit sig långt in under huden på en bli kvarsittande?
Kunde dom inte försvinna som irriterande myggor, istället för att bli hängandes kvar som en krabbklo?
Måste jag känna den samma sorgen, dag ut och dag in?
Hur kommer jag reagera när jag står utanför hennes dörr, skrämmande tanke.
Nåja, den tid den sorg.
Jag reser föresten den 14 Februari, komiskt datum eller hur?
Alla hjärtans dag, en dag uppfunnen för att man ska vara tillsammans med sin älskade, men om man inte kan det då?
Om hon älskar någon annan?
Då får man bara bita i det sura äpplet, le och vinka, medans man önskar att denne andre brann ner till grunden.
Livet är surt, skoj och sant
mandag 7. desember 2009
ork
Jag är så tröttt att jag struntar i presentasjon.
Jag har länge tänkt på att skriva dom här orden, fast jag inte vill så måste dom ut.
Jag orkar snart inte mer, jag är så fövirrad att jag inte äns vet vad jag känner.
Jag har sömnproblem och när jag somnar drömmer jag om förhollanden, jag sover dåligt och orkar nästan ingenting längre, mina känslor kan hoppa upp och ner och det samma gör humöret.
Ena stunden kan jag vara glad och på topphumör, helt plötsligt kan jag bli mörk och tyst, kortsvarad och en helt annan person.
Det är då jag är mest rädd, för varje gång jag blir så försvinner en bit av mig själv, en dag fastnar jag så och det blir mig.
Jag vill inte förlora henne....samtidigt vill jag hennes bästa.
Varför ska det va så jävla svårt?
Hadde det vart bättre om jag sagt till henne, du har det bättre utan mig, försvinn ur mitt liv?
Jag vet helt ärligt inte längre...jag sårar henne oftare nu än innan, varför är jag så jävla argsint av mig?
Jag äger inte kapasiteten att bara låta något gå, säger hon något som kan uppröra mig så gnager det på mig i flera timmar, innan det kommer tillbaka till henne, det som va en gnista kommer tillbaka i form av et inferno.
Jag försöker värkligen, jag vill inte att hon ska känna sig skyldig, för det är inte hennes fel att det blir så, det är mitt.
Mitt indres fel, det är få idag som känner till Oscar, monstret, galningen, "adhd" barnet som förstörde och bråkade.
Jag stängde in den delen av mig för länge senn....men nu är jag rädd att den delen kommer tillbaka.
Och med all kunnskap jag har fått under livets gång kan bara leda till en sak....och jag vill inte skada henne.....eller någon annan som står henne nära.
Kanske borde jag försvinna, skaffa ny mail, adress, telefon, sluta spela wow och bara försvinna, som om jag aldrig funnits eller kommer att finnas.
Jag önskar värkligen att jag viste rakt igenom vad som var bäst för henne.....en del av mig tror redan den vet det, men jag vill inte se sanningen i ögonen, varje gång den håller på att uppenbara sig vrider jag bort ansiktet och döljer det i en ny skugga av hopp.
Ibland önskar jag till och med att hon säger till mig att hon inte vill ha med mig att göra.....eller att hon älskar någon annan och att vi inte skulle kunna ha något ihop någonsin, men skulle jag tro henne?
Efter allt vi vart igenom så skulle jag inte det.
Fan att kärleken ska vara så tung, hoppas detta är sista gången jag har känslor för någon, någonsin, ska det va så här varje gång så får det vara.
Jag har länge tänkt på att skriva dom här orden, fast jag inte vill så måste dom ut.
Jag orkar snart inte mer, jag är så fövirrad att jag inte äns vet vad jag känner.
Jag har sömnproblem och när jag somnar drömmer jag om förhollanden, jag sover dåligt och orkar nästan ingenting längre, mina känslor kan hoppa upp och ner och det samma gör humöret.
Ena stunden kan jag vara glad och på topphumör, helt plötsligt kan jag bli mörk och tyst, kortsvarad och en helt annan person.
Det är då jag är mest rädd, för varje gång jag blir så försvinner en bit av mig själv, en dag fastnar jag så och det blir mig.
Jag vill inte förlora henne....samtidigt vill jag hennes bästa.
Varför ska det va så jävla svårt?
Hadde det vart bättre om jag sagt till henne, du har det bättre utan mig, försvinn ur mitt liv?
Jag vet helt ärligt inte längre...jag sårar henne oftare nu än innan, varför är jag så jävla argsint av mig?
Jag äger inte kapasiteten att bara låta något gå, säger hon något som kan uppröra mig så gnager det på mig i flera timmar, innan det kommer tillbaka till henne, det som va en gnista kommer tillbaka i form av et inferno.
Jag försöker värkligen, jag vill inte att hon ska känna sig skyldig, för det är inte hennes fel att det blir så, det är mitt.
Mitt indres fel, det är få idag som känner till Oscar, monstret, galningen, "adhd" barnet som förstörde och bråkade.
Jag stängde in den delen av mig för länge senn....men nu är jag rädd att den delen kommer tillbaka.
Och med all kunnskap jag har fått under livets gång kan bara leda till en sak....och jag vill inte skada henne.....eller någon annan som står henne nära.
Kanske borde jag försvinna, skaffa ny mail, adress, telefon, sluta spela wow och bara försvinna, som om jag aldrig funnits eller kommer att finnas.
Jag önskar värkligen att jag viste rakt igenom vad som var bäst för henne.....en del av mig tror redan den vet det, men jag vill inte se sanningen i ögonen, varje gång den håller på att uppenbara sig vrider jag bort ansiktet och döljer det i en ny skugga av hopp.
Ibland önskar jag till och med att hon säger till mig att hon inte vill ha med mig att göra.....eller att hon älskar någon annan och att vi inte skulle kunna ha något ihop någonsin, men skulle jag tro henne?
Efter allt vi vart igenom så skulle jag inte det.
Fan att kärleken ska vara så tung, hoppas detta är sista gången jag har känslor för någon, någonsin, ska det va så här varje gång så får det vara.
lørdag 28. november 2009
Glatt humör och dina ögon
Gissa vart jag sitter och skriver nu?
Jepp på Corazons rum, tillbaka lutad i hennes säng och skriver.
Nästan så man önskar att man kom hit ensam utan min kompis från Norge.
Så jag kunde få tid att bli mer romantisk med henne, hålla om henne och krama henne.
Vi har det skoj då.
Hon får mig att känna mig glad och lycklig, men samtidigt är jag smått trist, för jag vet att detta kan bli sista gången vi ses på hela tre år.
Skojigt värre, men jag ska inte tynga ner henne, vill inte få henne deppig.
Borde vara glad att jag kan se inn i hennes fina ögon och hennes härliga humör.
Jag vet att det är fel, men jag vill vara med henne, ensam....men det lär inte hända.
Men men, väntar jag länge nog kanske jag får kyssa henne på nacken.......
Nej nu ska ja va social.
Aulf Pederzeehn
Jepp på Corazons rum, tillbaka lutad i hennes säng och skriver.
Nästan så man önskar att man kom hit ensam utan min kompis från Norge.
Så jag kunde få tid att bli mer romantisk med henne, hålla om henne och krama henne.
Vi har det skoj då.
Hon får mig att känna mig glad och lycklig, men samtidigt är jag smått trist, för jag vet att detta kan bli sista gången vi ses på hela tre år.
Skojigt värre, men jag ska inte tynga ner henne, vill inte få henne deppig.
Borde vara glad att jag kan se inn i hennes fina ögon och hennes härliga humör.
Jag vet att det är fel, men jag vill vara med henne, ensam....men det lär inte hända.
Men men, väntar jag länge nog kanske jag får kyssa henne på nacken.......
Nej nu ska ja va social.
Aulf Pederzeehn
torsdag 26. november 2009
...förlåt...
Vilken idiot jag är, jag uppførde mig som en liten skit...som den skit jag är, fattar inte ens att hon fortfarande vill prata med mig, kanske hon inte vill om hon läser det här.
Jag ångrar så på va jag gjort men ord kan inte ta tillbaka bara dölja och nu som du har sett vad som finns inni mig så kommer du säkert aldrig se på mig som du gorde förr, igen.
Jag såra dig hemskt djupt, dolkad av en som säger att han älskar dig, hur fan kunde jag vara så dum. Du ville hjälpa och jag mer eller mindre slog ner dig, förvirrad försöker du förstå vad som händer och i ett sista försök räcker du ut handen mot mig, men jag drar mig tillbaka.
Som om din hand var syra eller som om jag skulle brännas om jag tog den....
Ord kan inte beskriva hur lessen jag är och hur det som hände gnager, äter upp mig innifrån och ut.
Det känns som om hjärtat blöder och jag är konstant på gränsen av att brista ut i gråt.
Jag föstår om du hatar mig, är arg på mig men döljer det.
Hadde iallafall hatat mig om jag var i dina skor.
Kommer du se på mig med det samma blicket som förr?
Eller kommer det vara ett glimt av aggresjon, hat, ilska där inne?
Jag kommer aldrig kunna ta tillbaka det jag sagt eller gjort, men jag hoppas du kan förlåta mig.
Jag ångrar så på va jag gjort men ord kan inte ta tillbaka bara dölja och nu som du har sett vad som finns inni mig så kommer du säkert aldrig se på mig som du gorde förr, igen.
Jag såra dig hemskt djupt, dolkad av en som säger att han älskar dig, hur fan kunde jag vara så dum. Du ville hjälpa och jag mer eller mindre slog ner dig, förvirrad försöker du förstå vad som händer och i ett sista försök räcker du ut handen mot mig, men jag drar mig tillbaka.
Som om din hand var syra eller som om jag skulle brännas om jag tog den....
Ord kan inte beskriva hur lessen jag är och hur det som hände gnager, äter upp mig innifrån och ut.
Det känns som om hjärtat blöder och jag är konstant på gränsen av att brista ut i gråt.
Jag föstår om du hatar mig, är arg på mig men döljer det.
Hadde iallafall hatat mig om jag var i dina skor.
Kommer du se på mig med det samma blicket som förr?
Eller kommer det vara ett glimt av aggresjon, hat, ilska där inne?
Jag kommer aldrig kunna ta tillbaka det jag sagt eller gjort, men jag hoppas du kan förlåta mig.
tirsdag 17. november 2009
Så sitter man inte på den samma platsen idag.
Sitter på kurset, nu lär vi oss att använda WORD! För det kan man inte (snark).
Lärarn e iallafall entusiastisk, men det är hans sak.
Jag leker online och laddar ner saker som ändå försvinner när datorn går av.
Aja, nu är jag iallafall klar med truckbeviset, bestod, kanske inte med glanns, men det behöver inte arbetsgivare veta.
Så nu är det 4 dagar med datakurs pluss arbetssökning, för det kan man ju absolut inte.
Ursh ja.
Igår satt jag och hörde på musik utan att störa en själ, men så kom mor ner och menar att jag störde, när dom skulle gå och lägga sig, dom hör ju inget på toppvåningen.
Efter det var jag smått irriterad men det var inget att blåsa upp.
Jag öka bara volymen igen efter att dom gått o lagt sig. (moha I'm eeeeebil)
Weee snart är det den 27, det blir skoj. (tror jag)
Mig och en kamrat ska till Sverige och hälsa på Corazon.
Jag vet att han kommer tycka om henne, dom båda är ju ganska lika till tider.
Problemet är norska pluss svenska, men kommer nog gå bra.
I värsta fall kommer han se på mig med ett frågetecken i ansiktet.
Men men, kan ju inte bli för illa, frågan är...vad ska man hitta på?
Kan ju inte titta tv hela hälgen...eller kan man?
Undrar om jag kommer få krama om henne som sist, bara sitta bakom henne i soffan och hålla om henne, nästan somna för att hon gör mig så avslappnad.....bara hon inte är helt i hundra och är sitt vanliga charmerande jag.
Ursh....nu kommer lärarn, best att sluta
Sitter på kurset, nu lär vi oss att använda WORD! För det kan man inte (snark).
Lärarn e iallafall entusiastisk, men det är hans sak.
Jag leker online och laddar ner saker som ändå försvinner när datorn går av.
Aja, nu är jag iallafall klar med truckbeviset, bestod, kanske inte med glanns, men det behöver inte arbetsgivare veta.
Så nu är det 4 dagar med datakurs pluss arbetssökning, för det kan man ju absolut inte.
Ursh ja.
Igår satt jag och hörde på musik utan att störa en själ, men så kom mor ner och menar att jag störde, när dom skulle gå och lägga sig, dom hör ju inget på toppvåningen.
Efter det var jag smått irriterad men det var inget att blåsa upp.
Jag öka bara volymen igen efter att dom gått o lagt sig. (moha I'm eeeeebil)
Weee snart är det den 27, det blir skoj. (tror jag)
Mig och en kamrat ska till Sverige och hälsa på Corazon.
Jag vet att han kommer tycka om henne, dom båda är ju ganska lika till tider.
Problemet är norska pluss svenska, men kommer nog gå bra.
I värsta fall kommer han se på mig med ett frågetecken i ansiktet.
Men men, kan ju inte bli för illa, frågan är...vad ska man hitta på?
Kan ju inte titta tv hela hälgen...eller kan man?
Undrar om jag kommer få krama om henne som sist, bara sitta bakom henne i soffan och hålla om henne, nästan somna för att hon gör mig så avslappnad.....bara hon inte är helt i hundra och är sitt vanliga charmerande jag.
Ursh....nu kommer lärarn, best att sluta
mandag 9. november 2009
Mobilbrist, en velsignelse?
Hepp nu sitter man här igen.
Min ena mobiltelefon med det norska nummret sa idag god natt och vill inte laddas, så jag har en mobil sålänge batteriet håller, det betyder kris och kaos för min del.
Det slog mig att vi värkigen har blivit beroende av dom där jäkla sakerna, måste ha en mobil för annars blir man ju distancierad och det vill man inte.
Varför?
Vi klarade oss fint utan den innan den kom, så varför måste man ha en mobil idag?
Jag ska inte säga något, jag har två.
Men jag behöver dom, ser ni, där går det igen. "behöver" tror knappast man "behöver" mobilen men det är ett verktyg, om inte mer en leksak.
Vi skickar sms, mms har spel, filmer, musik, radar, gps och massa annat som man egäntligen inte behöver, kan vi inte bara bränna alla mobiler och gå tillbaka till den goda gammla papper och penna?
Och vad är det med att yngre och yngre får sin egen mobil?
När jag var nio så hadde jag inte mobil eller dator, men klarade mig fint ändå.
Urk, blir nästan lite arg när jag hör småungar på 8 år som skryter över att dom har mobiler som dom kan ladda ner med. "uuu se jag har en heeelt ny sång, den är så cool och kostade bara 50 kr"
Åkej, smart.....
Så varför har vi så stort behov för den där lilla saken?
Och varför byter vi varannan vecka?
Min mobil hadde jag iallafall haft sedan 2005 och innan det var den 4 år gammal så den var väl över sin normala levtid.
Nej nu orkar jag inte tänka på det, idioter som köper mobiler till sina ungar för flera tusenlappar bara för att "Peter fick en ny mobiltelefon av sina föräldrar" kan skylla sig själva.
Gå tillbaka till skäll och elaka ord så lär dom sig bättre.
Min ena mobiltelefon med det norska nummret sa idag god natt och vill inte laddas, så jag har en mobil sålänge batteriet håller, det betyder kris och kaos för min del.
Det slog mig att vi värkigen har blivit beroende av dom där jäkla sakerna, måste ha en mobil för annars blir man ju distancierad och det vill man inte.
Varför?
Vi klarade oss fint utan den innan den kom, så varför måste man ha en mobil idag?
Jag ska inte säga något, jag har två.
Men jag behöver dom, ser ni, där går det igen. "behöver" tror knappast man "behöver" mobilen men det är ett verktyg, om inte mer en leksak.
Vi skickar sms, mms har spel, filmer, musik, radar, gps och massa annat som man egäntligen inte behöver, kan vi inte bara bränna alla mobiler och gå tillbaka till den goda gammla papper och penna?
Och vad är det med att yngre och yngre får sin egen mobil?
När jag var nio så hadde jag inte mobil eller dator, men klarade mig fint ändå.
Urk, blir nästan lite arg när jag hör småungar på 8 år som skryter över att dom har mobiler som dom kan ladda ner med. "uuu se jag har en heeelt ny sång, den är så cool och kostade bara 50 kr"
Åkej, smart.....
Så varför har vi så stort behov för den där lilla saken?
Och varför byter vi varannan vecka?
Min mobil hadde jag iallafall haft sedan 2005 och innan det var den 4 år gammal så den var väl över sin normala levtid.
Nej nu orkar jag inte tänka på det, idioter som köper mobiler till sina ungar för flera tusenlappar bara för att "Peter fick en ny mobiltelefon av sina föräldrar" kan skylla sig själva.
Gå tillbaka till skäll och elaka ord så lär dom sig bättre.
søndag 8. november 2009
Vänner övervurderat?
Hm.....
Varför känner jag mig så nedanför?
Hon sa allt var bra och att hon inte var lessen eller irriterad på mig, så varför tror jag inte på henne?
Jag gorde något riktigt dumt igår och känner mig allt annat än glad idag.
Funderade till och med på om jag bara skulle sluta kontakten med henne så att jag aldrig sårar henne igen, men hur länge skulle jag klara det?
1 dag? 2 timmar? knappt det, jag klarar inte av att inte prata med henne, det är väl straffet av att falla för någon.
Men jag betedde mig så dårligt.
Saker ska inte vara lätt..
Varför känner jag mig så nedanför?
Hon sa allt var bra och att hon inte var lessen eller irriterad på mig, så varför tror jag inte på henne?
Jag gorde något riktigt dumt igår och känner mig allt annat än glad idag.
Funderade till och med på om jag bara skulle sluta kontakten med henne så att jag aldrig sårar henne igen, men hur länge skulle jag klara det?
1 dag? 2 timmar? knappt det, jag klarar inte av att inte prata med henne, det är väl straffet av att falla för någon.
Men jag betedde mig så dårligt.
Saker ska inte vara lätt..
mandag 2. november 2009
mörka tankar
Så satt man här då, tung i blicket och blöta ögon.
Hur kunde det bli så här, varför?
Ger jag upp för lätt eller tänker jag på så vis att jag hjälper corazon genom att låta henne gå?
Hadde jag inte haft Australien att tänka på så hadde jag börjat med en gång att bli en sådan mann som hon vill ha, men min ålder är ett handikap.
Hon förtjänar att leva med någon som kan ta vara på henne och hjälpa henne med vad det nu är hon skulle behöva.
Så om jag tänker så, varför känns det som om jag har gett upp en del av mig själv?
Man kan inte få allt man vill ha här i livet.
Allt jag kan säga till corazon är, jag älskar dig fortfarande, kommer nog göra det ett tag, att bara vara vänner kommer bli svårt, men för din skull ska jag försöka.
Våra liv ser ut att gå åt var sitt håll.
Kommer aldrig glömma dig.
Hur kunde det bli så här, varför?
Ger jag upp för lätt eller tänker jag på så vis att jag hjälper corazon genom att låta henne gå?
Hadde jag inte haft Australien att tänka på så hadde jag börjat med en gång att bli en sådan mann som hon vill ha, men min ålder är ett handikap.
Hon förtjänar att leva med någon som kan ta vara på henne och hjälpa henne med vad det nu är hon skulle behöva.
Så om jag tänker så, varför känns det som om jag har gett upp en del av mig själv?
Man kan inte få allt man vill ha här i livet.
Allt jag kan säga till corazon är, jag älskar dig fortfarande, kommer nog göra det ett tag, att bara vara vänner kommer bli svårt, men för din skull ska jag försöka.
Våra liv ser ut att gå åt var sitt håll.
Kommer aldrig glömma dig.
søndag 1. november 2009
trist men sant
Go afton världen eller vem som nu läser det här.
Allt går framåt nu...eller iallafall allt förutom kärleken som mer eller mindre går bakåt.
Jag kommer nog att åka till Australien nästa år, borta i hela tre år.
Det värkar som en riktig lång tid och jag hoppas att corazon har hittat ett liv hon trivs i och en mann som hon kan dela det livet med.
Även fast jag vet att det gör ont att säga något sånt, hon kommer troligen läsa det här, hon är väl den enda som läser det här.
Men varför ska vi hålla på med något när vi vet att vi inte borde?
För att vi är naiva och för djupt i det, kanske det är det bästa att jag försvinner.
Hon önskar en mann som kan bli far till hennes barn och jag är inte ens i närheten med att bli klar med mina studier.
Men när jag är det, ska jag skaffa jobb, hem, familj och allt som fölger med, om det så är med henne eller någon annan i framtiden.
Jag har sagt till henne att jag vill hon ska välga det hon känner för, jag blir inte lessen, jag blir snarare glad för hennes del.
Visst kommer det känas surt, men hon är min vän, min corazon, hennes liv och hälsa är viktig för mig.
Visst jag älskar henne, men jag undrar inte om hon kommer att komma längre om jag inte är där och håller henne tillbaka på det viset.
Saker kommer nog ändras, men mina känslor kommer vara kvar, jag kanske kommer glömma dom eller gömma undan dom, men dom kommer alltid att vara där.
Krypande under ytan, kanske dom kommer tillbaka eller så stannar dom gömda för alltid.
Allt beror på hur hon har det när jag återkommer till norden, allt kan hända så jag lever i hoppet.
Allt går framåt nu...eller iallafall allt förutom kärleken som mer eller mindre går bakåt.
Jag kommer nog att åka till Australien nästa år, borta i hela tre år.
Det värkar som en riktig lång tid och jag hoppas att corazon har hittat ett liv hon trivs i och en mann som hon kan dela det livet med.
Även fast jag vet att det gör ont att säga något sånt, hon kommer troligen läsa det här, hon är väl den enda som läser det här.
Men varför ska vi hålla på med något när vi vet att vi inte borde?
För att vi är naiva och för djupt i det, kanske det är det bästa att jag försvinner.
Hon önskar en mann som kan bli far till hennes barn och jag är inte ens i närheten med att bli klar med mina studier.
Men när jag är det, ska jag skaffa jobb, hem, familj och allt som fölger med, om det så är med henne eller någon annan i framtiden.
Jag har sagt till henne att jag vill hon ska välga det hon känner för, jag blir inte lessen, jag blir snarare glad för hennes del.
Visst kommer det känas surt, men hon är min vän, min corazon, hennes liv och hälsa är viktig för mig.
Visst jag älskar henne, men jag undrar inte om hon kommer att komma längre om jag inte är där och håller henne tillbaka på det viset.
Saker kommer nog ändras, men mina känslor kommer vara kvar, jag kanske kommer glömma dom eller gömma undan dom, men dom kommer alltid att vara där.
Krypande under ytan, kanske dom kommer tillbaka eller så stannar dom gömda för alltid.
Allt beror på hur hon har det när jag återkommer till norden, allt kan hända så jag lever i hoppet.
mandag 26. oktober 2009
glöm mig
Glöm mig
Jag vet jag har lovat dig mitt hjärta
Mitt kött mitt allt
Men snart ska jag resa
Borta i tre långa år
Är du fortfarande min när jag återvänder
Eller har du glömt mitt ansikte
Har jag blivit begravd i de glömdas öken
Under en hög sand
Ur ditt minne medans du ser på andra
När vi ses igen
Kommer dina känslor vara dom samma
Eller kommer vi inte se varandra
Som vi en gång gorde
Kanske det är bäst så
Du borde glömma mig
Mitt ansikte
Vem jag är eller var
Mitt hjärta vill du alltid bära med dig
Men jag retunerar ditt
Förlåt min älskade vän
Men det är bäst så
Du kommr bli en fantastisk mor
Fru och dotter
En dag ses vi
Kanske du då låter mig komma in i ditt liv
Jag vet jag har lovat dig mitt hjärta
Mitt kött mitt allt
Men snart ska jag resa
Borta i tre långa år
Är du fortfarande min när jag återvänder
Eller har du glömt mitt ansikte
Har jag blivit begravd i de glömdas öken
Under en hög sand
Ur ditt minne medans du ser på andra
När vi ses igen
Kommer dina känslor vara dom samma
Eller kommer vi inte se varandra
Som vi en gång gorde
Kanske det är bäst så
Du borde glömma mig
Mitt ansikte
Vem jag är eller var
Mitt hjärta vill du alltid bära med dig
Men jag retunerar ditt
Förlåt min älskade vän
Men det är bäst så
Du kommr bli en fantastisk mor
Fru och dotter
En dag ses vi
Kanske du då låter mig komma in i ditt liv
fredag 23. oktober 2009
Bara tankar så här sent
Så sitter man här igen, god afton, god morgon, god natt och god dag.
Vet inte helt vad jag ska skriva, känner bara för att skriva något.
Jag sitter här och hör på en fantastisk sång skriven och framförd av Michael Jackson.
Man in the mirror, någon som har tagit sången och satt bilder till sången, bilder av barn, magra och hungriga, som får hjälp av människor och jag kan inte låta bli att tänka.
Jag kunde vart på en sådan bild, hadde jag och mina bröder inte blivit adopterade för många år senn så hadde vi haft ett tufft liv.
Som sagt, vi blev adopterade, tyvär blev den ena brodern adopterad in i en annan familj så vi splitrades, men vi är bröder och håller kontakten.
Jag välger att tro att skulle man sätta oss i alla världens hörn skulle vi på något vänster hitta till varandra igen. En dag.
Jag har inte sagt det här till någon av dom, men jag är stolt av att kunna kalla mig deras lillebror, dom är båda så fina, snälla och bryr sig värkligen om sina bröder.
Jag har också en lillebror, visstnog han är inte bror av blod, men vad spelar det för roll?
Gnomen brukar ja kalla honnom men han e annars en super lillebror, visst han och jag har en historia med vold och slagsmål, men det var då. Nu klarar vi av varandra väldigt bra faktiskt.
Jag är glad som har två föräldrar som hjälper och stöttar mig, även om vi kan bråka rätt rejält ibland och kritiserar varandra en del så är dom där när jag behöver dom och jag vet att jag alltid har någon att vända mig till om det skulle bli jobbigt i livet.
När sant ska sägas ska jag prisa mig lycklig över att ha sånna föräldrar som jag har, visst jag kan klaga över dom ibland, men jag är glad jag har dom.
Så nu sitter jag här och tänker tillbaka på livet, på vad jag har upplevt så vet jag att jag levt ett ganska intresant liv så långt och mer spännande ska det bli.
Vet inte helt vad jag ska skriva, känner bara för att skriva något.
Jag sitter här och hör på en fantastisk sång skriven och framförd av Michael Jackson.
Man in the mirror, någon som har tagit sången och satt bilder till sången, bilder av barn, magra och hungriga, som får hjälp av människor och jag kan inte låta bli att tänka.
Jag kunde vart på en sådan bild, hadde jag och mina bröder inte blivit adopterade för många år senn så hadde vi haft ett tufft liv.
Som sagt, vi blev adopterade, tyvär blev den ena brodern adopterad in i en annan familj så vi splitrades, men vi är bröder och håller kontakten.
Jag välger att tro att skulle man sätta oss i alla världens hörn skulle vi på något vänster hitta till varandra igen. En dag.
Jag har inte sagt det här till någon av dom, men jag är stolt av att kunna kalla mig deras lillebror, dom är båda så fina, snälla och bryr sig värkligen om sina bröder.
Jag har också en lillebror, visstnog han är inte bror av blod, men vad spelar det för roll?
Gnomen brukar ja kalla honnom men han e annars en super lillebror, visst han och jag har en historia med vold och slagsmål, men det var då. Nu klarar vi av varandra väldigt bra faktiskt.
Jag är glad som har två föräldrar som hjälper och stöttar mig, även om vi kan bråka rätt rejält ibland och kritiserar varandra en del så är dom där när jag behöver dom och jag vet att jag alltid har någon att vända mig till om det skulle bli jobbigt i livet.
När sant ska sägas ska jag prisa mig lycklig över att ha sånna föräldrar som jag har, visst jag kan klaga över dom ibland, men jag är glad jag har dom.
Så nu sitter jag här och tänker tillbaka på livet, på vad jag har upplevt så vet jag att jag levt ett ganska intresant liv så långt och mer spännande ska det bli.
torsdag 22. oktober 2009
Fisk, potatis och "diskusjon"
Happ, jag är en liten hund utan rätt eller meningar, det är iallafall så min kära mor vill att ja ska vara. Igår eftermiddag när vi satt runt matbordet så kom vi inpå mitt VISA som blivit indraget en gång och som min styvfar ordnat upp med.
Visst hadde ja tänkt att tacka för tjänsten, men inte för man fått gort det börjar mor, "vad säger man Oscar, vad säger man då, taaack säger man"
Vad i?!
Tror hon jag är en treåring, en hund?
Jag är såklart dum nog att svara, "du ska inte prata om att tacka"
Hennes reaksjon är den samma, hon blir röd, andas tyngre och man ser att hennes "muskler" spänner dig för att hon håller tillbaka ett agresivt uttbrott. (och hon kallar mig aggresiv)
Hon har aldrig gett mig ett ordentligt tack för att jag hjälper till i huset, jag är den enda som gör det, alla andra e så jäkla lata. Klippa gräset, dammsuga och ta ur disken samt handla och gå ut med soporna. Då menar hon såklart att hon inte ska behöva tacka mig för något, så hennes regler gäller inte henne.
Jag är så trött på henne, varje dag nu den senaste tiden har jag fått höra att jag är oduglig, lat, bortskämd. Nu är det nog, jag ska till Australien och trivs jag där stannar jag för alltid och skiter i allt som heter familj. Jag har stått ut med hennes uppförsel allt för länge.
Visst hadde ja tänkt att tacka för tjänsten, men inte för man fått gort det börjar mor, "vad säger man Oscar, vad säger man då, taaack säger man"
Vad i?!
Tror hon jag är en treåring, en hund?
Jag är såklart dum nog att svara, "du ska inte prata om att tacka"
Hennes reaksjon är den samma, hon blir röd, andas tyngre och man ser att hennes "muskler" spänner dig för att hon håller tillbaka ett agresivt uttbrott. (och hon kallar mig aggresiv)
Hon har aldrig gett mig ett ordentligt tack för att jag hjälper till i huset, jag är den enda som gör det, alla andra e så jäkla lata. Klippa gräset, dammsuga och ta ur disken samt handla och gå ut med soporna. Då menar hon såklart att hon inte ska behöva tacka mig för något, så hennes regler gäller inte henne.
Jag är så trött på henne, varje dag nu den senaste tiden har jag fått höra att jag är oduglig, lat, bortskämd. Nu är det nog, jag ska till Australien och trivs jag där stannar jag för alltid och skiter i allt som heter familj. Jag har stått ut med hennes uppförsel allt för länge.
tirsdag 29. september 2009
det gör ont
Nu har det hänt, jag har sårat den jag brytt mig mäst om såpass djupt att hon hatar mig.
Allt jag gorde var att sa det jag tyckte och det straffade sig.
Även fast jag aldrig menade att gå så långt, jag blev bara så arg på henne. Hon pratade om självmord, det får en att kännas obetydlig att man inte är bra nog för henne eller långt ifrån en bra vän.
Därför blev jag arg, nu pratar hon inte med mig och jag mår dårligt.
Jag vill bara höra hennes röst eller se ett medelande från henne, men det kommer aldrig att hända, jag brände henne och nu litar hon inte på mig. Det var aldrig meningen.
"Du kommer ha det mycke bättre utan mig..." är en direkt sitering på vad hon sa, men det är så långt från sanningen man kan komma.
Allt jag gorde var att sa det jag tyckte och det straffade sig.
Även fast jag aldrig menade att gå så långt, jag blev bara så arg på henne. Hon pratade om självmord, det får en att kännas obetydlig att man inte är bra nog för henne eller långt ifrån en bra vän.
Därför blev jag arg, nu pratar hon inte med mig och jag mår dårligt.
Jag vill bara höra hennes röst eller se ett medelande från henne, men det kommer aldrig att hända, jag brände henne och nu litar hon inte på mig. Det var aldrig meningen.
"Du kommer ha det mycke bättre utan mig..." är en direkt sitering på vad hon sa, men det är så långt från sanningen man kan komma.
mandag 28. september 2009
Livet är orättvist
Så åter en natt sitter man här utan hatt.
Idag har jag haft en hyfsad dag, har inte hört från morsan och vi har inte pratat sedan i går då vi bråkade.
Min bästa vän, en person som alltid vart där, som är som en bror för mig har blivit sårad och jag kan inget göra.
Jag hoppas hans flickvän tar till förnuft, för hans skull, jag kommer derimot alltid se på henne med mörka ögon från nu av.
Hon såra honnom och lägger så skulden på honnom.
Dom har vart ihop ett gott tag nu 2 år (pluss pluss) och dom har alltid vart troande och trofasta till varandra, vad som har hänt vet jag inte.
Mer än att min vän knappt får sömn och mår dårligt som f på grund av henne.
Jag trodde aldrig hon skulle kunna göra något sådant mot honnom, det har ju alltid vart dom, sedan dom först träffades till nu.
Hur kunde hon?
Det är väl inte min sak men jag kan inte hjälpa att undra om jag kan väcka henne.
Jag vill inte blanda mig för mycke, detta är deras slag och jag kan inte annat än att komma med råd och "visdom". Men när allt kommer till allt är det bara han som kan påvärka henne till slut, för han är den ende som känner henne rakt igenom.
Att han är deprimerad påvärkar mig, hans familj och andra vänner, jag var på grensen av att förlora fattningen förut och det kommer tillbaka igen.
Jag hoppas bara att jag håller masken när det kommer till den viktiga delen.
Om henne kan jag nog säga en del, hon är en glad, trevlig och varm person, vad som har hänt är ett mysterium. Hon reste iväg till gamla trakter för sportlovet (v 40 här där ja e) för att hälsa på gamla vänner och nu är allt anorlunda.
Ingen av oss här nere vet vem hon är längre.
Hon har helt plötsligt blivit en person som inte bryr sig om annat än sig själv.
Vi har våra misstankar om att hon håller på med en annan kille och lägger skulden på pojkvännen för att slippa tänka.
Hon försökte få honnom att dumpa henne på lördag, men han är trofast/naiv in i det sista.
Jag hoppas allt ändrar sig men tvivlar starkt, men lämnar hon honnom kommer jag tappa en bra vän och vara tvungen att lugna ner en annan.
Jag vet inte hur jag ska kunna se henne i ögonen och säga att jag fortfarande litar på henne när jag vet att det bara är en lögn.
För min del kan hon bara gå och brinna, hon förtjänar mindre än det.
Idag har jag haft en hyfsad dag, har inte hört från morsan och vi har inte pratat sedan i går då vi bråkade.
Min bästa vän, en person som alltid vart där, som är som en bror för mig har blivit sårad och jag kan inget göra.
Jag hoppas hans flickvän tar till förnuft, för hans skull, jag kommer derimot alltid se på henne med mörka ögon från nu av.
Hon såra honnom och lägger så skulden på honnom.
Dom har vart ihop ett gott tag nu 2 år (pluss pluss) och dom har alltid vart troande och trofasta till varandra, vad som har hänt vet jag inte.
Mer än att min vän knappt får sömn och mår dårligt som f på grund av henne.
Jag trodde aldrig hon skulle kunna göra något sådant mot honnom, det har ju alltid vart dom, sedan dom först träffades till nu.
Hur kunde hon?
Det är väl inte min sak men jag kan inte hjälpa att undra om jag kan väcka henne.
Jag vill inte blanda mig för mycke, detta är deras slag och jag kan inte annat än att komma med råd och "visdom". Men när allt kommer till allt är det bara han som kan påvärka henne till slut, för han är den ende som känner henne rakt igenom.
Att han är deprimerad påvärkar mig, hans familj och andra vänner, jag var på grensen av att förlora fattningen förut och det kommer tillbaka igen.
Jag hoppas bara att jag håller masken när det kommer till den viktiga delen.
Om henne kan jag nog säga en del, hon är en glad, trevlig och varm person, vad som har hänt är ett mysterium. Hon reste iväg till gamla trakter för sportlovet (v 40 här där ja e) för att hälsa på gamla vänner och nu är allt anorlunda.
Ingen av oss här nere vet vem hon är längre.
Hon har helt plötsligt blivit en person som inte bryr sig om annat än sig själv.
Vi har våra misstankar om att hon håller på med en annan kille och lägger skulden på pojkvännen för att slippa tänka.
Hon försökte få honnom att dumpa henne på lördag, men han är trofast/naiv in i det sista.
Jag hoppas allt ändrar sig men tvivlar starkt, men lämnar hon honnom kommer jag tappa en bra vän och vara tvungen att lugna ner en annan.
Jag vet inte hur jag ska kunna se henne i ögonen och säga att jag fortfarande litar på henne när jag vet att det bara är en lögn.
För min del kan hon bara gå och brinna, hon förtjänar mindre än det.
fredag 18. september 2009
Alkohol eller mig?
Nu är det länge sedan jag skrivit här så tänkte jag skulle skriva något innan jag försöker sova.
Jag har hällt i mig en hel flaska alkohol, visstnog inge annat än 15% men det är ju något.
Min mage och hals har den där härliga varma känslan och jag är så vaken att sova blir omöjligt.
Samtidigt rinner mina tankar över och alla möjliga saker går igenom.
Jag blev föresten thugo för en vecka sedan...eller en vecka och två dar för att va exakt.
Hurra för mig.
Firade inge särskilt, men hadde inget emot det, det var tyst och skönt och far bjöd mig på middag.
Ekta göteborgsk kinamat, ehm....
Nåja, maten var god, när vi kom hem såg vi på Sverige - Malta, Sverige vann ett noll, tack vare självmål....och dom tror vi kommer vinna gruppen?
Dagen därpå var jag hos mormor och morfar hela dagen, det är alltid lika skoj att vara hos dom, jag hjälpr mormor på köket medans hon sitter och berättar om allt hon upplevt i sitt liv, även fast jag hört dom mesta historiena flera gånger innan så tröttnar jag aldrig.
Det är ett minne jag alltid kommer minnas.
Klart så lagom skoj är det när hon alltid ska lägga till "han/hon är död i canser". Tydligen så dör många i canser.
Jag slipper iallafall att oroa mig för det, jag ska dö av ålderdom. tror jag.
Jag har (irriterande nog)en chans att dö av fett runt hjärtat. (det kunde man inte tro)
Jag är en av dom med ett "genetisk fel" (enligt min biologilärare) jag äter mängder med mat. (rekordet är 5 kg julmat + tårta)
Jag bränner maten snabbt, men inte snabbt nog, som alla andra måste jag träna annars bygger fett upp runt lungor och hjärta och jag risikerar att kolapsa. (hurra)
Nåja, jag ska nog klara att hålla mig i form, är ganska känd för mina konstiga idéer innom träning. Som att ja gillar att cyckla långt eller gå sju timmar i sträck.
Tjugo år men känner mig som den samme gammle vänster radissen.
Ganska komiskt att dom flesta av mina vänner är högeraktiverade.
Nåja, politik stinker, men det gjör så mycke annat.
Jag har sökt lån från lånekassa men kommer nog att tacka nej om ja får det. Av tre olika årsaker.
1) Jag fölger alltid min magkännsla och den säger till mig att stanna.
2) Tjejen, jag har sökt på flera studier i gbg och skövde för att komma närmare henne.
3) jag var uruselt förberedd, så då kan jag lika skjuta på Australien i ett år och se cad som händer under det året. Vem vet, kanske jag inte behöver resa till andra sidan jordklotet för att hitta min plats i världen.
Detta har jag inte sagt till någon, men för en tid tillbaka senn gick jag igenom en personlighetskris.
Jag studerade böcker om Brasilien, försökte hitta fakta om vart jag blev född och om mina "föräldrar" (får en avsmak i munnen bara av att skriva det ordet) det enda jag hittade var deras namn och vad dom gorde. Dom skadade mina bröder och jag kommer aldrig förlåta dom. Men under den tiden var jag helt ute av mig, jag kände inte för att göra något och var rakt igenom deprimerad.
Jag kände...känner att jag inte hör till här, jag ser inte ut som en svensk, men endå är jag det...eller?
Eller är det så som nasjonalisterna sa?
Man kan bli uppfostrad av grisar, men man vill alltid vara människa.... Betyder det att jag inte är svensk men brasiliansk då?
Jag kan ju inget om Brasiliansk kultur och jag är inte katolik.
Även fast relegion bryr mig mitt på ryggen så är det en stor del av den brasilianska kulturen.
Jag har iallafall letat efter ett ställe som jag kan kalla mitt hem, mina landsmänn, där jag slipper att bli stirrad på eller anklagad av polis, där jag är som alla andra och inte ett utskott i mengden.
Varför ska allt vara så jobbigt för?
Kunde jag inte få det lätt för en gångs skull?
Hela mitt liv har varit ett rent helvette, mobbing, slossing, bespottning, till och med gamla människor på gatan har behandlat mig dårligt.
När jag var liten plockade tullen av mig från bussen i Norge för dom misstänkte jag var en olaglig invandrare.
På bussen till Trondheim blev jag indirekt anklagad för att frakta narkotika.
Och nu senast lekte jag tusen frågor med en idiot från "grensrettsvesenet" när jag reste ut ur norge?
Vafan, kan dom inte lika gärna stänga ner gränsen helt, bygg en mur och se till att ingen kommer inn eller ut, då är ni helt trygga från allt främmadfientligt.
Jag förstår inte, ser jag ut som ett hot?
Verkar jag värkligen vara en galning som kanske bär runt på en bomb eller något?
Visst jag var med och bygde en krutbomb med gamla fyverkerier för länge sedan och jag kommer aldrig glömma vad som hände.
Men en krutbomb är inte särskilt effektiv om man ska döda flera hundra tusen.
Satsa på något lite starkare och renare krut då.
Typ vanlig hedlig TnT eller något.
Aja, goda tider.
Ibland önskar man att man kunde resa till den tiden när allt var fritt och man slapp oroa sig för saker.
Men den tiden tog slut för ca 5 år senn.
Nu är jag "vuxen" och måste ta ansvar för mitt liv.
Här tänker jag iallafall inte stanna lenge.
Jag är fortfarande inte trött, men ser inte vad mer jag kan skriva.
Det var inte meningen att skriva så långt, eller så...osammanhengande, men ni vet vad man säger, sånt händer.
Ha en trevlig natt allihopa och sov gott.....är ni med flickvänner, fruar eller älskare vet ni nog vad ni ska göra.
Adjö och go natt
Jag har hällt i mig en hel flaska alkohol, visstnog inge annat än 15% men det är ju något.
Min mage och hals har den där härliga varma känslan och jag är så vaken att sova blir omöjligt.
Samtidigt rinner mina tankar över och alla möjliga saker går igenom.
Jag blev föresten thugo för en vecka sedan...eller en vecka och två dar för att va exakt.
Hurra för mig.
Firade inge särskilt, men hadde inget emot det, det var tyst och skönt och far bjöd mig på middag.
Ekta göteborgsk kinamat, ehm....
Nåja, maten var god, när vi kom hem såg vi på Sverige - Malta, Sverige vann ett noll, tack vare självmål....och dom tror vi kommer vinna gruppen?
Dagen därpå var jag hos mormor och morfar hela dagen, det är alltid lika skoj att vara hos dom, jag hjälpr mormor på köket medans hon sitter och berättar om allt hon upplevt i sitt liv, även fast jag hört dom mesta historiena flera gånger innan så tröttnar jag aldrig.
Det är ett minne jag alltid kommer minnas.
Klart så lagom skoj är det när hon alltid ska lägga till "han/hon är död i canser". Tydligen så dör många i canser.
Jag slipper iallafall att oroa mig för det, jag ska dö av ålderdom. tror jag.
Jag har (irriterande nog)en chans att dö av fett runt hjärtat. (det kunde man inte tro)
Jag är en av dom med ett "genetisk fel" (enligt min biologilärare) jag äter mängder med mat. (rekordet är 5 kg julmat + tårta)
Jag bränner maten snabbt, men inte snabbt nog, som alla andra måste jag träna annars bygger fett upp runt lungor och hjärta och jag risikerar att kolapsa. (hurra)
Nåja, jag ska nog klara att hålla mig i form, är ganska känd för mina konstiga idéer innom träning. Som att ja gillar att cyckla långt eller gå sju timmar i sträck.
Tjugo år men känner mig som den samme gammle vänster radissen.
Ganska komiskt att dom flesta av mina vänner är högeraktiverade.
Nåja, politik stinker, men det gjör så mycke annat.
Jag har sökt lån från lånekassa men kommer nog att tacka nej om ja får det. Av tre olika årsaker.
1) Jag fölger alltid min magkännsla och den säger till mig att stanna.
2) Tjejen, jag har sökt på flera studier i gbg och skövde för att komma närmare henne.
3) jag var uruselt förberedd, så då kan jag lika skjuta på Australien i ett år och se cad som händer under det året. Vem vet, kanske jag inte behöver resa till andra sidan jordklotet för att hitta min plats i världen.
Detta har jag inte sagt till någon, men för en tid tillbaka senn gick jag igenom en personlighetskris.
Jag studerade böcker om Brasilien, försökte hitta fakta om vart jag blev född och om mina "föräldrar" (får en avsmak i munnen bara av att skriva det ordet) det enda jag hittade var deras namn och vad dom gorde. Dom skadade mina bröder och jag kommer aldrig förlåta dom. Men under den tiden var jag helt ute av mig, jag kände inte för att göra något och var rakt igenom deprimerad.
Jag kände...känner att jag inte hör till här, jag ser inte ut som en svensk, men endå är jag det...eller?
Eller är det så som nasjonalisterna sa?
Man kan bli uppfostrad av grisar, men man vill alltid vara människa.... Betyder det att jag inte är svensk men brasiliansk då?
Jag kan ju inget om Brasiliansk kultur och jag är inte katolik.
Även fast relegion bryr mig mitt på ryggen så är det en stor del av den brasilianska kulturen.
Jag har iallafall letat efter ett ställe som jag kan kalla mitt hem, mina landsmänn, där jag slipper att bli stirrad på eller anklagad av polis, där jag är som alla andra och inte ett utskott i mengden.
Varför ska allt vara så jobbigt för?
Kunde jag inte få det lätt för en gångs skull?
Hela mitt liv har varit ett rent helvette, mobbing, slossing, bespottning, till och med gamla människor på gatan har behandlat mig dårligt.
När jag var liten plockade tullen av mig från bussen i Norge för dom misstänkte jag var en olaglig invandrare.
På bussen till Trondheim blev jag indirekt anklagad för att frakta narkotika.
Och nu senast lekte jag tusen frågor med en idiot från "grensrettsvesenet" när jag reste ut ur norge?
Vafan, kan dom inte lika gärna stänga ner gränsen helt, bygg en mur och se till att ingen kommer inn eller ut, då är ni helt trygga från allt främmadfientligt.
Jag förstår inte, ser jag ut som ett hot?
Verkar jag värkligen vara en galning som kanske bär runt på en bomb eller något?
Visst jag var med och bygde en krutbomb med gamla fyverkerier för länge sedan och jag kommer aldrig glömma vad som hände.
Men en krutbomb är inte särskilt effektiv om man ska döda flera hundra tusen.
Satsa på något lite starkare och renare krut då.
Typ vanlig hedlig TnT eller något.
Aja, goda tider.
Ibland önskar man att man kunde resa till den tiden när allt var fritt och man slapp oroa sig för saker.
Men den tiden tog slut för ca 5 år senn.
Nu är jag "vuxen" och måste ta ansvar för mitt liv.
Här tänker jag iallafall inte stanna lenge.
Jag är fortfarande inte trött, men ser inte vad mer jag kan skriva.
Det var inte meningen att skriva så långt, eller så...osammanhengande, men ni vet vad man säger, sånt händer.
Ha en trevlig natt allihopa och sov gott.....är ni med flickvänner, fruar eller älskare vet ni nog vad ni ska göra.
Adjö och go natt
mandag 31. august 2009
tröthetsskrivning
Nu vet jag knappt vad, hur eller vem jag skriver allt jag vet är att jag är trött och att jag måste lida mig igenom ett möte med nav.
Klockan är där den alltid har varit, på väggen. (Så torr att den var direkt brandfarlig)
Oansett vad kan man säga, livet är en bergochdalbana och nu spyr jag snart.
Så turbulent allt är, vet man inte vad man ska tycka.
Folk försvinner, det skapar minnen, minnen flyter bort, man slutar i en grav.
Aja nu sitter jag här och hör på introsången till "Desperado".
För hundrationde gången.
Jäkligt bra sång.
Älskar specielt gitarsolon.
Vad skulle ja skriva om egäntligen?
Ingen aning.
Jag frågade inte dig...
Så vem fråga du då?
Hadde inte du vart en del av min hjärna så hadde du vart borta nu.
Hahaha misslyckad.
Bäst att sluta nu
Nej det tycker jag inte
Klockan är där den alltid har varit, på väggen. (Så torr att den var direkt brandfarlig)
Oansett vad kan man säga, livet är en bergochdalbana och nu spyr jag snart.
Så turbulent allt är, vet man inte vad man ska tycka.
Folk försvinner, det skapar minnen, minnen flyter bort, man slutar i en grav.
Aja nu sitter jag här och hör på introsången till "Desperado".
För hundrationde gången.
Jäkligt bra sång.
Älskar specielt gitarsolon.
Vad skulle ja skriva om egäntligen?
Ingen aning.
Jag frågade inte dig...
Så vem fråga du då?
Hadde inte du vart en del av min hjärna så hadde du vart borta nu.
Hahaha misslyckad.
Bäst att sluta nu
Nej det tycker jag inte
torsdag 20. august 2009
vad mörk dagen blev
Igår den 19 augusti avled en mann som betydde mycke för mig det senaste året.
Farid.
Min hyresvärd.
En av dom trevligaste människorna jag träffat.
Han blev hittad i sinn lägenhet där jag också bor, mer än det tänker jag inte säga.
Dagen hadde varit rätt bra, jag hadde det roligt och gorde det gamla vanliga.
Precis när jag kommer ut från toaletten efter att ha gort mig klar för att laga at så kommer en av dom inneboenade bort till mig och berättar att Farids dotter försökt att få kontakt med Farid men inte lyckats och att dörren till honnom är låst men ingen svarar.
Så kommer polisen och helvette bryter ut.
Dottern annländer och jag hör hennes skrik och kall efter sinn far.
Det låter som oskyldiga människor i krig som skriker efter sina nära, ett ljud jag inte vill höra igen.
Det blir inte tyst på flera timmar och jag sitter på sängkanten och stirrar, märker nästan inte när mobilen vibrerar. Jag måste få tacka henne, för hadde jag inte kunnat prata med henne så hadde jag blivit galen. En vän i nöd.
Familje och vänner sitter på köket och lugnar ner varandra, dom försöker komma i fund med vad som hänt och försöker lugna den gråtande dottern.
Jag sitter på mitt rum och lyssnar, försöker vända tankarna bort, men klarar det inte.
Polisen kommer inn på mitt rum och ber om att få prata med mig, samtidligt tjatar far i telefonen, mor klagar senare på att det är dyrt att ringa, jag känner inte henne längre.
Polisen frågar mig saker, om jag hört/sett Farid, jag svarar så bra jag kan men är inte helt själv säker på om jag svarade helt rätt, jag hoppas jag gorde det.
Senn så kommer en dam som jag bara kallar psykiater som har sånna här fall, hon tar nummer och ser till att fol får någon att prata med.
Senn blir det nästan hel tyst, i en lägenhet där det alltid är ljud är det hel tyst.
Jag och den andre killen står på köket och pratar med varandra om vad som hänt, hur man tar sig förbi det här och att det inte känns värkligt.
Jag vet att han är borta, men en del av mig väntar fortfarande på att kaaffekokarn ska gå på även fast den är 25 minuter i övertid just nu. Jag väntar att höra Farids nynning medans han går genom lägenheten, men det är aldeles tyst.
Allt jag kan säga är värkligheten stinker.
Farid.
Min hyresvärd.
En av dom trevligaste människorna jag träffat.
Han blev hittad i sinn lägenhet där jag också bor, mer än det tänker jag inte säga.
Dagen hadde varit rätt bra, jag hadde det roligt och gorde det gamla vanliga.
Precis när jag kommer ut från toaletten efter att ha gort mig klar för att laga at så kommer en av dom inneboenade bort till mig och berättar att Farids dotter försökt att få kontakt med Farid men inte lyckats och att dörren till honnom är låst men ingen svarar.
Så kommer polisen och helvette bryter ut.
Dottern annländer och jag hör hennes skrik och kall efter sinn far.
Det låter som oskyldiga människor i krig som skriker efter sina nära, ett ljud jag inte vill höra igen.
Det blir inte tyst på flera timmar och jag sitter på sängkanten och stirrar, märker nästan inte när mobilen vibrerar. Jag måste få tacka henne, för hadde jag inte kunnat prata med henne så hadde jag blivit galen. En vän i nöd.
Familje och vänner sitter på köket och lugnar ner varandra, dom försöker komma i fund med vad som hänt och försöker lugna den gråtande dottern.
Jag sitter på mitt rum och lyssnar, försöker vända tankarna bort, men klarar det inte.
Polisen kommer inn på mitt rum och ber om att få prata med mig, samtidligt tjatar far i telefonen, mor klagar senare på att det är dyrt att ringa, jag känner inte henne längre.
Polisen frågar mig saker, om jag hört/sett Farid, jag svarar så bra jag kan men är inte helt själv säker på om jag svarade helt rätt, jag hoppas jag gorde det.
Senn så kommer en dam som jag bara kallar psykiater som har sånna här fall, hon tar nummer och ser till att fol får någon att prata med.
Senn blir det nästan hel tyst, i en lägenhet där det alltid är ljud är det hel tyst.
Jag och den andre killen står på köket och pratar med varandra om vad som hänt, hur man tar sig förbi det här och att det inte känns värkligt.
Jag vet att han är borta, men en del av mig väntar fortfarande på att kaaffekokarn ska gå på även fast den är 25 minuter i övertid just nu. Jag väntar att höra Farids nynning medans han går genom lägenheten, men det är aldeles tyst.
Allt jag kan säga är värkligheten stinker.
tirsdag 18. august 2009
home sweet hell
Härligt, hemma igen.
Nu undrar ni såklart vartifrån, eller, det skiter väl vi i.
Jag har precis kommit från Grekland där jag var och seglade i det ioniska havet en veckas tid.
Måndag:
Vi gör lite och väntar hela dagen på att resa.
När vi kommer ut på flygplatsen är det den samma gamla visan, leta efter incheckning, spring som fan för att slippa kö, inn igenom tull kontroll och sitta o stirra i varsinn bok i 1 timma.
Dom ropar upp planet och alla ställer sig i en jättekö....alla utom mig och farsan såklart.
Ingen idè att stressa som ett par galna höns.
Väl ombord på flyget hittar vi våra platser och jag tänker "jess inga skrikiga småbarn" men så fel kan man ta, visserligen inte bebisar men 14 - 15 åriga tjejer som behöver munnkorg.
I 4 timmar snacka, sjöng och skreck dom, jag lovar om någon nämner timon och pumba skricker jag och river tungan av denne personen.
Vi landar och alla skyndar sig av planet som kor som ska till fältet för att bli tjocka.
Tisdag:
Dagen då vi tar Kalles lilla motorbåt till Preveza, en liten båt med 115 hästar...jag hatar motorbåtar, hans båt levde sitt eget liv, motorn gasade och bromsade som den själv ville, nej tacka vet jag snälla söta segelbåtar.
När vi kommit fram så var det dags att ta bussen tillbaka, "inga problem, bara att gå till hållplatsen", tänker man, men neeeejdå, väl framme står man där, 1 timma passerar ingen buss, 30 min passerar, ingen buss, nej nu ringer vi till centralen, #nästa buss går inte före om ca 4 timmar".
Jo tack ni, så vi gick till flygplatsen, efter en 500 meter från hållplatsen brasar bussen förbi, resten av resan tillbaka består av svordommar och förbannelser över buss system.
Efter en uttorkande resa slutar vi på en taverna med öl och vatten, fin kombination eller hur?
Onsdag:
Jey ut på vattnet!
Efter att vi har tankat lille "Halki" (28 fot /8,5 meter)så sätter vi av mot bron som öpnar ut mot kanalen.
På grund av reperationer öpnas den bara 1 gång varannan timma.
Aja ut kom vi iallafall och vi hamnade på eftersläp ganska fort.
Hon är liten och hennes motor är bara en 12 hästars, så vi går i fast fart på 4 knop.
Aja efter 7 timmar kommer vi till Parga...vi som egäntligen hadde tänkt oss till Paxos först men ändrade oss efter att vi fått kursproblem. (säkert den odugliga styrmannens fel....ajdå förlåt mig själv) Nu vart var jag, jo, vi lägger oss på svaj i Parga, vilket betyder att man släpper ut ankare och ligger fast i det, så lagom skoj när vi såg mörka moln och blixtrar. Vi sitter på en taverna efter att ha tagit taxibåten in till stan då regnet kommer, i 10 min regnar det som om himmelen öppnat sig, men efter det var allt klart. (jippi)
Vi åker tillbaka till båten där det slutar med att vi håller vakt på ankaret, problemet med att segla där nere är just det att vädret är lika oberäkneligt som en kvinnas humör....nejdå, som en rabiesinfiserad hund.
Så man får kanske en 2 - 3 timmars sömn. (jessda)
Torsdag:
Vi åker från Parga, trötta och egäntligen vill man bara krypa ner under filten igen.
På väg mot Paxos kommer vi såklart i kursen för en lastare, så vi slutar upp med att cirkulera och invänta denne bjässen.
Han passerar och vi fortsätter.
När vi närmar oss Paxos dycker det fanden mig upp en till lastare, denne tar med bilar från Corfu (tvi f) till Paxos.
Väl framme i Paxos hittar vi en plats rätt fort och lägger till utan problem, bara att hoppa iland och dra tamparna igenom ringen och tillbaka ombord på "Halki".
Efter att hon sitter upptäcker både far och jag en sak, vi är på Paxos men efter den dagen kommer jag alltid att kalla det "Lilla Italien", tydligen har italienarna ledigt och sommarlov under Augusti månad, något jag redan viste, men att dom flockar sig runt "Paxos" som myror runt en sockerbit visste jag inte.
Försök att sova brevid en italiensk motorbåt, omöjligt.
Underhålning fick vi iallafall, vi fick se att många italienare hadde gått och köpt den största ståtligaste båten dom kunde hitta, vilket var allt från 38 till 50 fot.
Problemet var att deras kunnskap avv tillägning var så dårlig att man låg i sittbrunnen och gapskratta eller grät.
Stora rädslan var att deras ankare landar över vårat.
Fredag:
Vi stannar i "lilla italien" hela fredagen och åker ut på "antipaxos" som är en liten ö strax söderom "Paxos".
Den är specielt populär eftersom det inte är några hamnar men massa stränder i vikar runt hela ön. Vi kom med den andra båten och tog snabbt varsin solstol där vi slog oss ner.
Efter bara 30 min var hela stranden överfylld med italienska turister och man mer eller mindre tappar badlusten. På hela denna veckan har jag badat i ca 15 minuter.
Vi äter en liten lunch och upptäcker att man betalar för brödet dom sätter fram till en utan att man bett om det. (tycker mig minnas att det har hänt innan)
Aja, tillbaka några timmar senare då vi stoppar innom en bar och tar en öl. (mmmmm heineken)
Lördag:
Kasta loss från "lilla italien", en 8 timmar lång resa.
Till "Preveza", i 4 knop tar det lång tid och åter en gång kommer vi i flera kryssares kurs, inte mycke skoj för det ser ut som om dom är flera mil bort (vilket dom är) men dom går såppass fort att dom är på en på 1, 2 ,3.
Efter att vi tagit oss igenom kryssarbåtarnas kurs leker vi med autopiloten, efter en massa piping och svordommar tycks den gå fint.
Dags med lunch, korv och vatten med frukt till dessär. (jessda)
Vi anländer Preveza med förseglet i topps och ska starta motorn.
Inte ett ljud, stackars min lilla flicka, hon är sjuk.
Motorn går igång på andra försöket (tack o lov, det är inte lätt att segla in i en hamn), vi får inn henne vid piren där vi lägger till för natten.
Det vi får veta är att det är ett fult diskotek precis där, så från klockan 23 till klockan 4 spelar dom ashög musik.
Klarar omsider att somna men vaknar av att nånn idiot startat larmet på banken brevid diskoteket.
Söndag:
På söndag hände det inte så mycke, vi fick nya grannar i form av franskmän.
Hela familjen gick iland och shoppade och hadde det skoj medans mannen stod kvar och tvättade båten, det roliga är är att han tvättade båten i 4 timmar. Båten var föresten en 32 fotare.
Vi såg flera dårliga seglare, jag vill nu inte säga att jag är världsmästare, men vi gorde det iallafall bättre än dom.
Vi skulle flytta "Halki" men hon startade inte så vi fick dit en reperatör som gorde så bra han kunde men "Halki" var fortfarande sjuk.
Hon startade men var svårstartad.
Måndag:
Vi drar iväg och kör med motor ner till docken på "Aktio Marina" som ligger på kusten söder om "Preveza" där dom tar upp och sköljer av "Halki". (hon skiner i solen och vackrare kan hon inte bli)
Efter att allt är klargort drar vi ifrån henne för att börja våran resa hem igen.
Man kommer in på flygplatsen efter att ha suttit 10 min i en LR Defender (ELSK!)
där vi köper lite mat och dricka....öl.
En bauget kostar 5 euro, ca 50 kr, en kopp öl kostar 5 euro.
Så 150 kr för en baugett och två öl koppar.....härrejesus.
Så var det på det hela igen, incheckning, kontrol, vänta flyg.
Inga skrikiga småtjejer den här gången, bara en nervös 70 åring i stolen framför mig.
Lång i bena pluss flygplanssäten är en dårlig kombination och den blir inte bättre av att hon sitter i stolen som om det var en gungstol. I 4 timmar får jag mina knän mer eller mindre krossade av en 70 åring.
Tisdag:
Flyget landar 00.45 och det första jag gör är att skick ett litet sms.
När vi kommer till terminalen är det att vänta på väskor, tralalala.
V¨skan är upphämtad och man går ut för att ta flygbussen till stan.....aj fan.
Sista bussen gick 00.30, nästa går inte förän 05.00.
Härifrån blir allt tråkigt så skippar det hela.
Det var allt från den lilla resan, var i en säng kl 05.35 och sov som en sten i hela 4 timmar innan far gick berserkargång över att elvärket dödat strömmen.
Men det ska ni inte bry er om.
Till nästa gång, have fun i regnet och njut solen
Nu undrar ni såklart vartifrån, eller, det skiter väl vi i.
Jag har precis kommit från Grekland där jag var och seglade i det ioniska havet en veckas tid.
Måndag:
Vi gör lite och väntar hela dagen på att resa.
När vi kommer ut på flygplatsen är det den samma gamla visan, leta efter incheckning, spring som fan för att slippa kö, inn igenom tull kontroll och sitta o stirra i varsinn bok i 1 timma.
Dom ropar upp planet och alla ställer sig i en jättekö....alla utom mig och farsan såklart.
Ingen idè att stressa som ett par galna höns.
Väl ombord på flyget hittar vi våra platser och jag tänker "jess inga skrikiga småbarn" men så fel kan man ta, visserligen inte bebisar men 14 - 15 åriga tjejer som behöver munnkorg.
I 4 timmar snacka, sjöng och skreck dom, jag lovar om någon nämner timon och pumba skricker jag och river tungan av denne personen.
Vi landar och alla skyndar sig av planet som kor som ska till fältet för att bli tjocka.
Tisdag:
Dagen då vi tar Kalles lilla motorbåt till Preveza, en liten båt med 115 hästar...jag hatar motorbåtar, hans båt levde sitt eget liv, motorn gasade och bromsade som den själv ville, nej tacka vet jag snälla söta segelbåtar.
När vi kommit fram så var det dags att ta bussen tillbaka, "inga problem, bara att gå till hållplatsen", tänker man, men neeeejdå, väl framme står man där, 1 timma passerar ingen buss, 30 min passerar, ingen buss, nej nu ringer vi till centralen, #nästa buss går inte före om ca 4 timmar".
Jo tack ni, så vi gick till flygplatsen, efter en 500 meter från hållplatsen brasar bussen förbi, resten av resan tillbaka består av svordommar och förbannelser över buss system.
Efter en uttorkande resa slutar vi på en taverna med öl och vatten, fin kombination eller hur?
Onsdag:
Jey ut på vattnet!
Efter att vi har tankat lille "Halki" (28 fot /8,5 meter)så sätter vi av mot bron som öpnar ut mot kanalen.
På grund av reperationer öpnas den bara 1 gång varannan timma.
Aja ut kom vi iallafall och vi hamnade på eftersläp ganska fort.
Hon är liten och hennes motor är bara en 12 hästars, så vi går i fast fart på 4 knop.
Aja efter 7 timmar kommer vi till Parga...vi som egäntligen hadde tänkt oss till Paxos först men ändrade oss efter att vi fått kursproblem. (säkert den odugliga styrmannens fel....ajdå förlåt mig själv) Nu vart var jag, jo, vi lägger oss på svaj i Parga, vilket betyder att man släpper ut ankare och ligger fast i det, så lagom skoj när vi såg mörka moln och blixtrar. Vi sitter på en taverna efter att ha tagit taxibåten in till stan då regnet kommer, i 10 min regnar det som om himmelen öppnat sig, men efter det var allt klart. (jippi)
Vi åker tillbaka till båten där det slutar med att vi håller vakt på ankaret, problemet med att segla där nere är just det att vädret är lika oberäkneligt som en kvinnas humör....nejdå, som en rabiesinfiserad hund.
Så man får kanske en 2 - 3 timmars sömn. (jessda)
Torsdag:
Vi åker från Parga, trötta och egäntligen vill man bara krypa ner under filten igen.
På väg mot Paxos kommer vi såklart i kursen för en lastare, så vi slutar upp med att cirkulera och invänta denne bjässen.
Han passerar och vi fortsätter.
När vi närmar oss Paxos dycker det fanden mig upp en till lastare, denne tar med bilar från Corfu (tvi f) till Paxos.
Väl framme i Paxos hittar vi en plats rätt fort och lägger till utan problem, bara att hoppa iland och dra tamparna igenom ringen och tillbaka ombord på "Halki".
Efter att hon sitter upptäcker både far och jag en sak, vi är på Paxos men efter den dagen kommer jag alltid att kalla det "Lilla Italien", tydligen har italienarna ledigt och sommarlov under Augusti månad, något jag redan viste, men att dom flockar sig runt "Paxos" som myror runt en sockerbit visste jag inte.
Försök att sova brevid en italiensk motorbåt, omöjligt.
Underhålning fick vi iallafall, vi fick se att många italienare hadde gått och köpt den största ståtligaste båten dom kunde hitta, vilket var allt från 38 till 50 fot.
Problemet var att deras kunnskap avv tillägning var så dårlig att man låg i sittbrunnen och gapskratta eller grät.
Stora rädslan var att deras ankare landar över vårat.
Fredag:
Vi stannar i "lilla italien" hela fredagen och åker ut på "antipaxos" som är en liten ö strax söderom "Paxos".
Den är specielt populär eftersom det inte är några hamnar men massa stränder i vikar runt hela ön. Vi kom med den andra båten och tog snabbt varsin solstol där vi slog oss ner.
Efter bara 30 min var hela stranden överfylld med italienska turister och man mer eller mindre tappar badlusten. På hela denna veckan har jag badat i ca 15 minuter.
Vi äter en liten lunch och upptäcker att man betalar för brödet dom sätter fram till en utan att man bett om det. (tycker mig minnas att det har hänt innan)
Aja, tillbaka några timmar senare då vi stoppar innom en bar och tar en öl. (mmmmm heineken)
Lördag:
Kasta loss från "lilla italien", en 8 timmar lång resa.
Till "Preveza", i 4 knop tar det lång tid och åter en gång kommer vi i flera kryssares kurs, inte mycke skoj för det ser ut som om dom är flera mil bort (vilket dom är) men dom går såppass fort att dom är på en på 1, 2 ,3.
Efter att vi tagit oss igenom kryssarbåtarnas kurs leker vi med autopiloten, efter en massa piping och svordommar tycks den gå fint.
Dags med lunch, korv och vatten med frukt till dessär. (jessda)
Vi anländer Preveza med förseglet i topps och ska starta motorn.
Inte ett ljud, stackars min lilla flicka, hon är sjuk.
Motorn går igång på andra försöket (tack o lov, det är inte lätt att segla in i en hamn), vi får inn henne vid piren där vi lägger till för natten.
Det vi får veta är att det är ett fult diskotek precis där, så från klockan 23 till klockan 4 spelar dom ashög musik.
Klarar omsider att somna men vaknar av att nånn idiot startat larmet på banken brevid diskoteket.
Söndag:
På söndag hände det inte så mycke, vi fick nya grannar i form av franskmän.
Hela familjen gick iland och shoppade och hadde det skoj medans mannen stod kvar och tvättade båten, det roliga är är att han tvättade båten i 4 timmar. Båten var föresten en 32 fotare.
Vi såg flera dårliga seglare, jag vill nu inte säga att jag är världsmästare, men vi gorde det iallafall bättre än dom.
Vi skulle flytta "Halki" men hon startade inte så vi fick dit en reperatör som gorde så bra han kunde men "Halki" var fortfarande sjuk.
Hon startade men var svårstartad.
Måndag:
Vi drar iväg och kör med motor ner till docken på "Aktio Marina" som ligger på kusten söder om "Preveza" där dom tar upp och sköljer av "Halki". (hon skiner i solen och vackrare kan hon inte bli)
Efter att allt är klargort drar vi ifrån henne för att börja våran resa hem igen.
Man kommer in på flygplatsen efter att ha suttit 10 min i en LR Defender (ELSK!)
där vi köper lite mat och dricka....öl.
En bauget kostar 5 euro, ca 50 kr, en kopp öl kostar 5 euro.
Så 150 kr för en baugett och två öl koppar.....härrejesus.
Så var det på det hela igen, incheckning, kontrol, vänta flyg.
Inga skrikiga småtjejer den här gången, bara en nervös 70 åring i stolen framför mig.
Lång i bena pluss flygplanssäten är en dårlig kombination och den blir inte bättre av att hon sitter i stolen som om det var en gungstol. I 4 timmar får jag mina knän mer eller mindre krossade av en 70 åring.
Tisdag:
Flyget landar 00.45 och det första jag gör är att skick ett litet sms.
När vi kommer till terminalen är det att vänta på väskor, tralalala.
V¨skan är upphämtad och man går ut för att ta flygbussen till stan.....aj fan.
Sista bussen gick 00.30, nästa går inte förän 05.00.
Härifrån blir allt tråkigt så skippar det hela.
Det var allt från den lilla resan, var i en säng kl 05.35 och sov som en sten i hela 4 timmar innan far gick berserkargång över att elvärket dödat strömmen.
Men det ska ni inte bry er om.
Till nästa gång, have fun i regnet och njut solen
søndag 9. august 2009
krigsmark
I flera dagar har man gått och tänkt, man har till och med drömt om det på natten.
Det vanliga problemet som inte vill lösas, en likning utan svar.
Vi har X som är henne och två kända som är mig och det äkta exet.
Hon vet ej vad hon ska göra och det känns som om han och jag inte gör det lättare för henne.
Jag försökte få honnom att backa undan, inte för min men för hennes skull.
Bara få honnom att lugna ner sig lite så att hon kunde få frid och ro, men det gick ej.
Jag är rädd att det enda smarta skulle vara om jag försvann ur hennes liv.
Men bara tanken sårar mig.
Jag vill inte lämna henne, men jag vill att hon ska vara lycklig.
Just nu värkar det som om det är omöjligt.
Nu ska jag snart till Grekland i en vecka, jag är rädd och orolig att hon när jag kommit tillbaka valt att ta upp sitt gamla förhållande, men jag vill också för hennes skull att hon gör något snart innan hon helt tappar förståndet.
En människa tål bara en viss sum av stress.
Jag vet att jag har sagt att jag bara ska dra mig tillbaka och låta henne tänka ifred, men ibland råkar jag öpna munnen lite för mycke och det känns som om jag sårar henne med mina ord.
Som en kniv i hennes rygg.
Det slutar med att jag ber om förlåtelse, förlåt, ett vanligt ord i dessa dagar.
Jag är också rädd att skulle hon gå tillbaka till sitt ex så skulle han troligen förbjuda henne att ens prata med mig.
Jag är ju ett så stort "hot".
Men sanningen är att skulle hon gå tillbaka till honnom skulle jag nog inte lägga mig i för mycke, så länge hon mår bra och känner sig lycklig så ska jag inte störa.
Det finns också en tredje tanke.
Att hon tröttnar helt och avblåser oss båda, det skulle resultera i problem nog för alla tre.
En skulle bli arg (tror ja), en skulle troligen bli ledsen och jag skulle bli deppig i en period innan jag sakta reser mig efter fallet och börjar om igen.
Lycklighet är vist inget man kan få nu längre.
Det är bara smärta och svida.
Det vanliga problemet som inte vill lösas, en likning utan svar.
Vi har X som är henne och två kända som är mig och det äkta exet.
Hon vet ej vad hon ska göra och det känns som om han och jag inte gör det lättare för henne.
Jag försökte få honnom att backa undan, inte för min men för hennes skull.
Bara få honnom att lugna ner sig lite så att hon kunde få frid och ro, men det gick ej.
Jag är rädd att det enda smarta skulle vara om jag försvann ur hennes liv.
Men bara tanken sårar mig.
Jag vill inte lämna henne, men jag vill att hon ska vara lycklig.
Just nu värkar det som om det är omöjligt.
Nu ska jag snart till Grekland i en vecka, jag är rädd och orolig att hon när jag kommit tillbaka valt att ta upp sitt gamla förhållande, men jag vill också för hennes skull att hon gör något snart innan hon helt tappar förståndet.
En människa tål bara en viss sum av stress.
Jag vet att jag har sagt att jag bara ska dra mig tillbaka och låta henne tänka ifred, men ibland råkar jag öpna munnen lite för mycke och det känns som om jag sårar henne med mina ord.
Som en kniv i hennes rygg.
Det slutar med att jag ber om förlåtelse, förlåt, ett vanligt ord i dessa dagar.
Jag är också rädd att skulle hon gå tillbaka till sitt ex så skulle han troligen förbjuda henne att ens prata med mig.
Jag är ju ett så stort "hot".
Men sanningen är att skulle hon gå tillbaka till honnom skulle jag nog inte lägga mig i för mycke, så länge hon mår bra och känner sig lycklig så ska jag inte störa.
Det finns också en tredje tanke.
Att hon tröttnar helt och avblåser oss båda, det skulle resultera i problem nog för alla tre.
En skulle bli arg (tror ja), en skulle troligen bli ledsen och jag skulle bli deppig i en period innan jag sakta reser mig efter fallet och börjar om igen.
Lycklighet är vist inget man kan få nu längre.
Det är bara smärta och svida.
onsdag 5. august 2009
vad kan man säga?
Ja så var man här igen.
Vad ska man skriva om idag mon tro?
Vi får se.
I hälgen som var, var jag hos henne, vi hadde det skoj och trevligt, jag fick hålla om henne och känna att hon var nära mig.
Synd bara att hon hadde en två tusen uppdrag så vi hela tiden blev avbrytna.
Så fick hon en del sms och några telefonsamtal från sitt ex, så vi var under konstant bevakning från lite vart håll.
Nåja, mig bryr det inte.
Hadde det skoj och trevligt med henne och det är allt som betyder något.
Det var efter att jag kom hem som allt blev svårt.
Några dagar senare faktiskt, eller snarare på natten.
Hon hadde verkat lite nedanför, så hadde jag gått o lagt mig, runt fyratiden får jag et sms där det inte står mycke.
På morgonen därefter pratar kag med henne och det känns som om allt bara rasar samman.
Vad ska man tro?
Mena?
Hoppas?
Jag var rätt så arg hela den dagen, hadde någon retat eller bråkat med mig hadde dom fått så det teg, det gick exempelvis ut över mor.
Lämna denna tjejen, för vad?
Jag ser ingen annan än henne och det är något jag gillar.
Hon har dock ett fult val att ta och helt ärligt så gör det mig inget vem hon skulle välga om hon välger. För sålänge hon är glad och välger det som gör henne lycklig så är jag glad.
Har försökt att få henne o inse det länge men det går visst inte så lätt.
Allt jag hoppas för henne är att hon uppnår sina mål och drömmar, vad dom än är, jag kan stå på kanten och heja på.
Nej nu över till någe annat, men denna tar jag på norska.
Nå har det seg slik at jeg ble erklært som ikkeno.
Du blir jo verken svensk eller norsk bare fordi du er oppvokst, oppdratt og integrert her eller i Sverige. Jeg kan gjerne reise til Japan, bosette meg der,bli integrert, leve der til jeg dør i 40-50 år, sette meg inn i kultur/religion/levemåte etc. etc., men jeg vil ALDRI regnes som japaner av den grunn.
Du er, regner jeg med, en velfungerende/integrert borger i Norge, og det er jo vel og bra. Men en "blir" ikke norsk av den grunn.
Det var hva noen sa på en nettside der de diskuterte "etnisk" norske og jeg spørte hva jeg var.
Så ifølge dem er jeg ikke no, siden jeg som født brasilianer ikke er vokst opp med annen en den svenske kulturen så har jeg ikke noe av den brasilianske.
Så da er jeg ikke no, hvor fint er ikke det?
Når folk spør meg, hvem er du? Skal jeg svare, ikkeno, siden jeg ikke har noe kultur fra brasil så er jeg ikkeno.
Den som skrev dette og de som støtter det er idioter etter min mening, man er den man blir formet som. Enten man liker det eller ikke, folk som har problemer med det, bør ikke si noe.
Två teman i samma röra, itte dårli.
Vad ska man skriva om idag mon tro?
Vi får se.
I hälgen som var, var jag hos henne, vi hadde det skoj och trevligt, jag fick hålla om henne och känna att hon var nära mig.
Synd bara att hon hadde en två tusen uppdrag så vi hela tiden blev avbrytna.
Så fick hon en del sms och några telefonsamtal från sitt ex, så vi var under konstant bevakning från lite vart håll.
Nåja, mig bryr det inte.
Hadde det skoj och trevligt med henne och det är allt som betyder något.
Det var efter att jag kom hem som allt blev svårt.
Några dagar senare faktiskt, eller snarare på natten.
Hon hadde verkat lite nedanför, så hadde jag gått o lagt mig, runt fyratiden får jag et sms där det inte står mycke.
På morgonen därefter pratar kag med henne och det känns som om allt bara rasar samman.
Vad ska man tro?
Mena?
Hoppas?
Jag var rätt så arg hela den dagen, hadde någon retat eller bråkat med mig hadde dom fått så det teg, det gick exempelvis ut över mor.
Lämna denna tjejen, för vad?
Jag ser ingen annan än henne och det är något jag gillar.
Hon har dock ett fult val att ta och helt ärligt så gör det mig inget vem hon skulle välga om hon välger. För sålänge hon är glad och välger det som gör henne lycklig så är jag glad.
Har försökt att få henne o inse det länge men det går visst inte så lätt.
Allt jag hoppas för henne är att hon uppnår sina mål och drömmar, vad dom än är, jag kan stå på kanten och heja på.
Nej nu över till någe annat, men denna tar jag på norska.
Nå har det seg slik at jeg ble erklært som ikkeno.
Du blir jo verken svensk eller norsk bare fordi du er oppvokst, oppdratt og integrert her eller i Sverige. Jeg kan gjerne reise til Japan, bosette meg der,bli integrert, leve der til jeg dør i 40-50 år, sette meg inn i kultur/religion/levemåte etc. etc., men jeg vil ALDRI regnes som japaner av den grunn.
Du er, regner jeg med, en velfungerende/integrert borger i Norge, og det er jo vel og bra. Men en "blir" ikke norsk av den grunn.
Det var hva noen sa på en nettside der de diskuterte "etnisk" norske og jeg spørte hva jeg var.
Så ifølge dem er jeg ikke no, siden jeg som født brasilianer ikke er vokst opp med annen en den svenske kulturen så har jeg ikke noe av den brasilianske.
Så da er jeg ikke no, hvor fint er ikke det?
Når folk spør meg, hvem er du? Skal jeg svare, ikkeno, siden jeg ikke har noe kultur fra brasil så er jeg ikkeno.
Den som skrev dette og de som støtter det er idioter etter min mening, man er den man blir formet som. Enten man liker det eller ikke, folk som har problemer med det, bør ikke si noe.
Två teman i samma röra, itte dårli.
torsdag 30. juli 2009
god afton
Så var det dags igen, kom på att något måste jag skriva medans jag tänker på saker och medans jag är så trött att tröttheten har en narkotisk effekt på min hjärna.
Jag är en liten filosof och poet men ska spara er för mina poetiska saker, dom låter jag andra lida sig igenom.
Men ni ska få höra några av mina filosofiska tankar.
Religion och evolution är en bra början.
Har ni tänkt på att kristna och andra relegiösa menar det är människans sätt att motbevisa bibeln på och att dom menar Darwin är ett sende bud från helvetet?
Åkej den sista biten la jag till, men alla som tror på evolution är idioer i någons ögon och vice versa i andras.
Varför egäntligen?
Darwin ville bara leta rätt på det han undrade över, men stackarn blir hånad av många, men åt andra sidan han blir älskad av även fler.
Varför är det så egäntligen och varför är det så att så fort någon menar eller tycker något annat än normen tillåter är denne en hatad svartlistad person?
Varför är det så att färger fortfarande styr idag?
"Han är färgad han kan man inte lita på"
eller
"Åk tillbaka till turkiet din jävla pakkisapa"
Jo tack för den ni, bara så det är sagt så älskar jag inte Moss för den saks skull och nu ska man tillbaka dit.
Tillbaka till stinkeby och tillbaka till "du gör ingenting rätt".
Tack kära mor för den support du ger mig.
Jaja, se på den ljusa sidan, får ju träffa många nära vänner igen, Stian, Julia, Martine, Bakken och Jörgen är bara några få av det som är värt något för mig i Moss. Annars kunde man lika gärna tända eld på hela stan.
Ajaja, e no itj så ille da læll, som en vänn skulle sagt det.
Blir väll at ta kontakt med SKU och NKU samt manpower, igen.
Fan dom e nog trötta på mig där.
Aja, vad ska man göra?
Jey nu är det fredag, bara 12 timmar tills jag sitter på bussen till 08, så är det bara att fara därifrån till någonstans.
Men men, får se på det.
Så ska man snart till Grekland igen, blir bara jag o far den här gången, en vecka på havet. Ser så fram imot det.
Så när jag kommer hem blir det att packa och kasta saker, försöka bli kvitt allt skräp som jag har och som jag har råkat samla på mig.
Nåja, Farid blir väl glad när rummet blir städat.
Hehe ser fram imot att be mor om hjälp med flytten, jag menar hur ska jag få med mig allt det här från Uppsala till Moss?
Det ser ut att vara helt omöjligt med bussen. Tror inte att chafören blir särskilt glad när jag kommer med 100 kg mer än tillåtet.
Tänk det, om tre år kan jag vara klar med min dröm....skrämande, vad gör jag så?
Får väl slå mig till ro, skaffa hus, fru och kanske vänta några år på barn. Vilket konstigt liv, har aldrig sett på mig själv som en person som kan stanna länge på en plats.
Jag vet att den dagen jag får mina egna valp....ehm menar barn så kommer jag först uppfostra dom på raka motsatsen av vad min mor gorde, så ska jag ta med dom runt i världen, visa dom saker.
Är minst en av dom som mig kommer historia vara viktigt för h*n och jag skulle ta med dom till Tyskland. Visa dom muren, kehlsteinhaus och massa annat skoj.
Aja, den tid den glädje som man säger.
Nej nu ska jag inte skriva mer strunt.
Tack för mig o go natt
Jag är en liten filosof och poet men ska spara er för mina poetiska saker, dom låter jag andra lida sig igenom.
Men ni ska få höra några av mina filosofiska tankar.
Religion och evolution är en bra början.
Har ni tänkt på att kristna och andra relegiösa menar det är människans sätt att motbevisa bibeln på och att dom menar Darwin är ett sende bud från helvetet?
Åkej den sista biten la jag till, men alla som tror på evolution är idioer i någons ögon och vice versa i andras.
Varför egäntligen?
Darwin ville bara leta rätt på det han undrade över, men stackarn blir hånad av många, men åt andra sidan han blir älskad av även fler.
Varför är det så egäntligen och varför är det så att så fort någon menar eller tycker något annat än normen tillåter är denne en hatad svartlistad person?
Varför är det så att färger fortfarande styr idag?
"Han är färgad han kan man inte lita på"
eller
"Åk tillbaka till turkiet din jävla pakkisapa"
Jo tack för den ni, bara så det är sagt så älskar jag inte Moss för den saks skull och nu ska man tillbaka dit.
Tillbaka till stinkeby och tillbaka till "du gör ingenting rätt".
Tack kära mor för den support du ger mig.
Jaja, se på den ljusa sidan, får ju träffa många nära vänner igen, Stian, Julia, Martine, Bakken och Jörgen är bara några få av det som är värt något för mig i Moss. Annars kunde man lika gärna tända eld på hela stan.
Ajaja, e no itj så ille da læll, som en vänn skulle sagt det.
Blir väll at ta kontakt med SKU och NKU samt manpower, igen.
Fan dom e nog trötta på mig där.
Aja, vad ska man göra?
Jey nu är det fredag, bara 12 timmar tills jag sitter på bussen till 08, så är det bara att fara därifrån till någonstans.
Men men, får se på det.
Så ska man snart till Grekland igen, blir bara jag o far den här gången, en vecka på havet. Ser så fram imot det.
Så när jag kommer hem blir det att packa och kasta saker, försöka bli kvitt allt skräp som jag har och som jag har råkat samla på mig.
Nåja, Farid blir väl glad när rummet blir städat.
Hehe ser fram imot att be mor om hjälp med flytten, jag menar hur ska jag få med mig allt det här från Uppsala till Moss?
Det ser ut att vara helt omöjligt med bussen. Tror inte att chafören blir särskilt glad när jag kommer med 100 kg mer än tillåtet.
Tänk det, om tre år kan jag vara klar med min dröm....skrämande, vad gör jag så?
Får väl slå mig till ro, skaffa hus, fru och kanske vänta några år på barn. Vilket konstigt liv, har aldrig sett på mig själv som en person som kan stanna länge på en plats.
Jag vet att den dagen jag får mina egna valp....ehm menar barn så kommer jag först uppfostra dom på raka motsatsen av vad min mor gorde, så ska jag ta med dom runt i världen, visa dom saker.
Är minst en av dom som mig kommer historia vara viktigt för h*n och jag skulle ta med dom till Tyskland. Visa dom muren, kehlsteinhaus och massa annat skoj.
Aja, den tid den glädje som man säger.
Nej nu ska jag inte skriva mer strunt.
Tack för mig o go natt
tirsdag 28. juli 2009
go morgon världen eller iallafall bloggen
Det här är min första blogg och jag kommer inte använda mycke tid på att presentera mig själv.
Jag kommer att skriva mycke, dock inte rättstavat, ska göra så bra jag kan men är svag i skriftlig svenska.
Jag kommer därför skriva på norska, svenska och engelska, beroende på vart jag är i världen och vad temat handlar om.
Min första tanke när jag startade bloggen var, detta borde inte bli så svårt, jag skriver ju redan så mycke redan, men hur ska jag kunna rikta mina tankar på det här?
Vi får se, vi får se.
Detta är mitt liv så långt,
Jag har kommit inn på skola i Australien och ser fram imot att starta, samtidigt är jag trist för jag har gått och gort det dom vise männen alltid säger man inte ska göra.
Gått o fallt för en tjej, hon är ja vad ska man säga, fantastisk.
Jag har haft tjejer i vänskap och förhollanden innan, men ingen av dom som jag hitils lärt känna är som henne, hon tänker öppet och har minst lika många (om inte fler) tankar om saker i huvet.
Det är så att man vurderar att skjuta på studerandet nått år för hennes skull.
Men jag vet att innerst inne vill jag inte det, jag känner det så att jag står vid en korsning, på ena sidan är det kärlek, lycka glädje, men vägen är dimmig och ser inte hur lång den är, på andra sidan är utbildning, arbete, trygghet och stöd.
Jag har drömt om att åka till Australien och studera i 10 år nu och det är nog den enda drömmen jag inte skulle kunna ofra för någon, men jag vet inte, det är det, mitt huvud är i konstanta tankar om det.
Om henne, om oss, om studier, om framtid.
Hon har ett fast grepp om mitt hjärta, allt jag kan göra är att lita på henne och inte se till så att hon klämmer sönder det.
Jag litar på henne hundra procent och tror hon litar på mig lika mycke.
Men ändå är jag rädd, rädd för vad som kan hända.
Jag vet vad jag känner för henne och jag skulle kunna klara att hålla ut 3 år i Australien, men jag är mäst orlolig för att allt blivit anorlunda när jag kommit tillbaka.
Säger bara en sak, jag är född i fel tidsålder, hadde passat bättre med att springa runt i amazonas och döda spanjoler för att så dö av en vanlig förkylning för flera hundra år sedan istället för att vara en inaktiv "varg" i nutiden.
Allt hadde vart enklare.
Ser fram imot fredagen, då ska kah till henne.
En 6 timmar bussresa är inget att va rädd för, jag ser ju henne trots allt och det är fortfarande hälften så låmgt som till min första som bodde 12 timmar undan.
Aja, det här var vel ett rätt hyfsat första försök...tror jag.
Jag kommer att skriva mycke, dock inte rättstavat, ska göra så bra jag kan men är svag i skriftlig svenska.
Jag kommer därför skriva på norska, svenska och engelska, beroende på vart jag är i världen och vad temat handlar om.
Min första tanke när jag startade bloggen var, detta borde inte bli så svårt, jag skriver ju redan så mycke redan, men hur ska jag kunna rikta mina tankar på det här?
Vi får se, vi får se.
Detta är mitt liv så långt,
Jag har kommit inn på skola i Australien och ser fram imot att starta, samtidigt är jag trist för jag har gått och gort det dom vise männen alltid säger man inte ska göra.
Gått o fallt för en tjej, hon är ja vad ska man säga, fantastisk.
Jag har haft tjejer i vänskap och förhollanden innan, men ingen av dom som jag hitils lärt känna är som henne, hon tänker öppet och har minst lika många (om inte fler) tankar om saker i huvet.
Det är så att man vurderar att skjuta på studerandet nått år för hennes skull.
Men jag vet att innerst inne vill jag inte det, jag känner det så att jag står vid en korsning, på ena sidan är det kärlek, lycka glädje, men vägen är dimmig och ser inte hur lång den är, på andra sidan är utbildning, arbete, trygghet och stöd.
Jag har drömt om att åka till Australien och studera i 10 år nu och det är nog den enda drömmen jag inte skulle kunna ofra för någon, men jag vet inte, det är det, mitt huvud är i konstanta tankar om det.
Om henne, om oss, om studier, om framtid.
Hon har ett fast grepp om mitt hjärta, allt jag kan göra är att lita på henne och inte se till så att hon klämmer sönder det.
Jag litar på henne hundra procent och tror hon litar på mig lika mycke.
Men ändå är jag rädd, rädd för vad som kan hända.
Jag vet vad jag känner för henne och jag skulle kunna klara att hålla ut 3 år i Australien, men jag är mäst orlolig för att allt blivit anorlunda när jag kommit tillbaka.
Säger bara en sak, jag är född i fel tidsålder, hadde passat bättre med att springa runt i amazonas och döda spanjoler för att så dö av en vanlig förkylning för flera hundra år sedan istället för att vara en inaktiv "varg" i nutiden.
Allt hadde vart enklare.
Ser fram imot fredagen, då ska kah till henne.
En 6 timmar bussresa är inget att va rädd för, jag ser ju henne trots allt och det är fortfarande hälften så låmgt som till min första som bodde 12 timmar undan.
Aja, det här var vel ett rätt hyfsat första försök...tror jag.
Abonner på:
Innlegg (Atom)
